BOKRECENSIONER som välriktade piskrapp. Men spexigheten har i det närmaste försvunnit och det har i stället kommit en äkta sagoton över språket. Historier sådana som den om det missöde, som råkade kung Anunds myntmästare i gångleden till kungens skattehodar, kunde mycket väl ha stått i ”Den leende guden”. Något nytt är däremot den djärva spänstigheten och den skalkaktiga högtidligheten i historien om hur Arnvid blindes skosvenn förvandlade sig till en tupp. Och under det att de flesta av personerna fortfarande ter sig som tvådimensionella, bjärt färglagda bilder så har de båda huvudpersonerna, Tryn och Gyda, stigit fram i fristående, plastisk åskådlighet. De är sådana människor som de, som i kött och blod lever i de isländska sagorna, men de är inte några efter-bildningar. Aksel Lindström tecknar dem med en närgången psykologisk realism och med en temperamentsfull intensitet, som vittnar om att han har orkat tränga djupt in i de nordiska sagornas anda — denna anda, som, när den var som bäst, var en blandning av känslans styrka, nervernas sensibilitet, sinnets höghet och en nykter sans för realiteter. För den som inte har alltför stora historiska kunskaper är det omöjligt att säga om Aksel Lindströms skildring av dagligt liv i Norden omkring år 1030 är mer eller mindre autentisk. Den är emellertid spännande och roande. Människorna jämrar sig för ”den gruvliga skinnskatten”, de diskuterar kristlärans och asalärans respektive praktiska fördelar, de upplever en koppepidemi och de strävar genom en hungervinter. I bakgrunden rör sig det storpolitiska spelet. Knut den store härskar över Danmark och England och sträcker giriga fingrar efter mer. Olav Haraldsson stupar vid Stiklastad och får efter sin död ett bättre rykte än det han hade haft medan han levde. Kända namn skymtar här och där. Arnjolt Gelline går över fjällen, Ejnar Tambaskälve skrattar sitt diplomatiska bullerskratt, och om Tryn med den stora näsan berättas det att hans rätta namn egentligen var Ketil Runske. På sista sidan av ”Österhus brinner” rider en man brådskande mot öster med ett nyfött barn i famnen, medan bålet på Frösöns tingsplats sakta falnar ned. Det är att hoppas, att Aksel Lindström i någon senare bok till många läsares uppbyggelse och förnöjelse kommer att följa Tryns och Gydas son genom nya äventyr vid nya kungars hov. Elisabeth Tykesson TÄNKVÄRDA BAGATELLER Birger Christoffersson: Så länge solen finns. Bonniers 1953. 5: 75. Även en garvad recensent erfar väl alltid en viss spänning inför en författare som är ostämplad, oprövad, obenämnd. Av Birger Christoffersson har jag tidigare bara läst ett par artiklar. Hans skönlitterära debut, ”Så länge solen finns”, är en liten volym med smärre berättelser, försedda med fjärilslätta titlar på utländskt språk (en kompositions-idé?). Det är bagateller, men tänkvärda bagateller, och de bästa, såsom ”Von Oben” och ”Butterflies”, lyckas osökt inge läsaren en eftersinnande känsla av att händelser som utifrån ter sig bagatellartade, alls icke är det för dem ”es just passieret”. Samtliga miljöer är ungdomliga: skolsal, kasern, seminarieträdgård och cirkus. Vår kringgärdade folkhemsvardag i förintelsens skugga tycks oss väl sällan så särdeles poetisk eller fri, utan i stället egendomligt berövad storhet, spänning, sällsamhet. Om det yttre i denna vardag har denne värmländske författare ett medryckande, intelligent och en smula ironiskt grepp. Det heter exempelvis om hjälten i ”Butterflies” att han var ”hermodsstolt”. Över huvud taget är Birger Christofferssons okonstlat livfulla bildspråk en fröjd i det krystade skrivsättets epok: ”... nytj ärade ekor med botten upp låg på tork vid stranden som stora båtmössor, medan solen oförtrutet stickade avigt och rätt i springorna med sina nålar av guld.” Vad den inre verkligheten beträffar, får man i bokens motto upplysningen att den handlar om ”det oerhörda”, vilket är mindre pretentiöst än det låter. Ty den förödmjukade judepojken i ”Von Oben” vet okuvligt, att han inom sig (eller utanför sig?) har något som skall komma att lyfta honom ovanför plågoandarna. Blodssvetten, slavmärket, synen ned-ifrån-uppåt på samhället, är hans ömtåligt dyrbara pund. I ”Stilleben” är förhållandet omvänt. Novellernas diktaryngling lever där ohämmat i fantasin, och när han upphör att fantisera avlider han i snön, mister sitt liv utan att vinna det — följdriktigt, ty döden var det som han ville. Meningen med novellen ”Good morning”, tillägnad ”Karin Boye inom oss”, undgår mig dessvärre helt; den kallas också ”prolog” och borde kanske ha sparats till sitt rätta sammanhang. Bäst tycker jag om ”Butterflies”. Porträttet av ynglingen — som 133