BOKRECENSIONER fastnar vid konfektionsfirmans stora skyltfönster för att aningslöst fascinerad följa en fjärils desperata frihetskamp bakom glasrutan, och som är så ”inne i det andliga” att han alls icke märker småstadens löje och harm över den onaturliga dragningen till nakna skyltdockor med skära behån — gör rättvisa åt författarens förmåga att destillera ut betydelse ur det skenbart betydelselösa. Det är inte otänkbart att Birger Christoffers-son i fortsättningen kan komma att ge oss något som essayist eller berättare — förutsatt att solen fortfar att lysa över oss, vilket man onekligen ibland kan tvivla på att den ska orka med. Margit Abenius BERÄTTARE FRÅN HALLAND Ingvar Wahlén: Morfar. LT:s förlag 1950. 8:25. — Berättelser från skogen. LT:s förlag 1951. 11:50. — Pojken och fågeln. LT:s förlag 1952. 12:50. Den som eventuellt är road av så egenartad stilforskning som att föra statistik över svordomarnas förekomst i modern svensk prosa har förmodligen hösten 1948 i gott minne. Då utgav nämligen Ingvar Wahlén ”Ögon av mina ögon”: en novellsamling där kraftuttrycken utan svårighet låter sig summeras i nästan osannolika staplar. Över huvud erbjuder Wah-léns debutbok — den poetiska titeln till trots — en synnerligen grovkryddad lektyr: en sannskyldig kökkenmödding av brutala uppväxt- och pubertetsupplevelser. Stark som am-moniakånga slår bitterheten upp från sidorna; här biktar sig ett samhällets olycksbarn i själva förnedringsögonblicket. Detta innebär emellertid också att författaren har sitt stoff alltför nära inpå sig för att kunna ge det konstnärlig relief. Hans upprördhet hindrar honom att sortera bland aggressioner och naturalia. I det avseendet betecknar Wahléns andra novellsamling ”Berättelser från skogen” ett markant steg framåt._Om författaren tidigare skrek ut sina känslor med sådan generös röststyrka att läsaren stundom — så att säga — kunde få lock på åtminstone ena örat artikulerar han dem nu lågmält, stillsamt, med glesa ord. Och just genom denna ned toning uppnår han en helt annan och konstnärligt ojämförligt mer övertygande intensitet. Berättelserna är lokaliserade till de karga skogstrakterna uppåt Hallandsåsen och rör sig också i inre avseende i ett landskap av föga yppig karaktär. Fattigdom och vardagsslit, könshunger och brännvinsglädje är dominerande stämningsinslag i de människors livsföring Wahlén skildrar. De är alla misärens människor, de har skulpterats av ensamheten, de lider ofta av både yttre och inre lyten. Det kan vara våldtäktsmannen som drömmer så ömtåligt om sommarens ljusa vägar men blir så grovt omhändertagen av nitiska samhällsbe-varare. Det kan vara den harmynte skogsarbe-taren som firar julafton med sig själv och råsuper sig bort från förnedringen. Det kan vara gamlingen på ålderdomshemmet som en gång i ungdomen blev ofrivillig orsak till broderns död och sen dömt sig själv till livstids samvetskval. Wahlén lever sig in i sådana av-kroksöden och bygdeoriginal på ett samtidigt ömsint och alldeles osentimentalt sätt. Hans folklivsinteriörer kan påminna åtskilligt om Sven Rosendahls; han visar samma fina insikter i (skenbart) primitiva människors livsvillkor, samma varsamma förståelse för längtans och drömmens fosterrörelser mitt inne i den skrovliga existenskampen. Iscensättningen är genomgående fränt realistisk men tillåter också sparsamma stämningsvinjetter i sommar-nattsblått och solnedgångsrött. Wahlén har också hunnit med att skriva två romaner: ”Morfar” och ”Pojken och fågeln”. De anknyter tydligt till trettiotalets självbiografiska och samhällskritiska diktning, främst då till Fridegård. (Den linjen följer kanske Wahlén för övrigt konsekventare än någon annan av de yngre prosaisterna.) I sina romaner berättar Wahlén om pojken Klas: sockenbarnet som arrenderas ut i olika bondfamiljer och ständigt möter samma massiva brutalitet, överallt uppfostras med hundpiska och knytnävar. Främst observerar man att författaren inte fallit för frestelsen att låta sin hjälte utgå moraliskt oantastlig ur förnedringen; Klas lär sig att möta orättvisorna med lögner och hans svikna ömhetsbehov vänder sig i ett revanschbegär som speciellt på det erotiska området tar sig osnygga uttryck. Gestaltad på något originellare sätt är väl inte denna barndoms-och pubertetshistoria; särskilt ”Pojken och fågeln” vanpryds av ganska ymniga longörer. Men bägge romanerna skildrar människor och förhållanden som man avgjort tror på. Ingvar 134