BOKRECENSIONER Wahlén förefaller över huvud vara en författare som bygger på självsyn och egna erfarenheter; hans brister aktualiseras närmast på det konstnärliga planet. Carl-Erik Nordberg LÄNG RESA TILL KASTALIEN Hermann Hesse: Glaspärlespelet. Översättning av Nils Holmberg. Dikterna tolkade av Irma Nordvang. Bonniers 1952. 27:—. I åtminstone två avseenden är ”Das Glas-perlenspiel” originellare än de flesta böcker. Den talar om framtiden i förfluten tid och den skildrar någonting som inte skildras. Den handlar alltså om Josef Knecht som levde ett par århundraden in på 2000-talet och var magister ludi i Kastalien, den provins där det säregna glaspärlespelet utövades. Visserligen får man veta mycket om de förutsättningar och målsättningar som är förknippade med denna intellektuella konst, denna konstrika vetenskap, men någon konkret föreställning om ett glaspärlespel meddelar romanen inte. Men ändå får oss Hermann Hesse att uppfatta glaspärlespelet som en lika sinnrik uppfinning som hans berättelse om det utopiska Kastalien. I och med att Josef Knechts liv berättas som på avstånd, genom mellanhänder, uppteckningar och urkunder och förvandlas till ett mödosamt genomforskat förflutet, blir den omöjliga utopin nästan sannolik. Ty som bekant: i det förflutna kan allting ha hänt, i det förflutnas skimmer, med det förflutnas patina, kan till och med framtiden accepteras, därför att den förlorar sin karaktär av framtid. Man kan förmoda att idén till ”Das Glas-perlenspiel” föddes när Hesse skrev sin utan jämförelse märkligaste novell ”Die Morgen-landfahrt”, berättelsen om det underliga ordenssällskap som var statt på vandring mot ett andligt österland. Men österlandsfararna skildras med en romantisk-fantastisk teknik som inte väjer för det nästan spöklika, det hoffmannskt äventyrliga och bisarra. ”Öster-landsfärden” är en saga eller en legend. ”Glaspärlespelet” är framför allt en utvecklingsroman, en roman om förvandlingar, men psykologiskt mycket väl dokumenterade förvandlingar. Det finns ingenting mystiskt eller bisarrt i denna utopiska roman, fast där finns vältaliga och omständliga redogörelser för upplevelser av en innebörd som gränsar till mystikens. Omständligheten och vältaligheten har två uppgifter i romanen: dels skall läsaren genom skildringens utomordentliga noggrannhet, ja nästan tålamodsprövande pedanteri i allt som utan fara kan skildras, invaggas i en verklig-hetsupplevelse av Kastalien och glaspärlespelet, dels syftar omständligheten till en allt snävare inringande precision av de finaste andliga realiteter, oåtkomliga kanske för en expressivare ordmagi men frambesvurna genom ständiga återkomster, sinnrika sidoblickar och långa förklarande distinktioner. Att omständligheten verkar retarderande är inget bekymmer för Hermann Hesse, väsentligt är endast att berättelsens upphöjda värdighet inte ett ögonblick äventyras — ”Das Glasperlenspiel” är en roman för personer som kan tänkas vilja lära sig kinesiska. Man kan inte — tyvärr — kinesiska, när man har läst romanen. Men man blir, på ett sätt som man knappast har varit förut, insatt i ett evigt mandarinproblem. Glaspärlespelet, den högsta och mest esoteriska av alla vetenskaper, född ur leken och musiken och utvecklad till ett universalspråk och ”en metod att uttrycka och till en gemensam norm återföra alla andliga och konstnärliga värden och begrepp”, är en fulländad konst för de invigda men utan någon egentlig produktiv karaktär. I den tid då Josef Knecht kom till världen var redan den skapande epoken i historien till ända. Ett par sekel tidigare hade glaspärlespelet utvecklats — närmast som en reaktion mot det tjugonde århundradets journalistiska, populärvetenskapliga eller fackidiotiska halvbildningskultur. (Hermann Hesse använder inte fullt så fula ord, men hans term ”den feuilletonistiska tiden” behöver här kanske något förtydligas.) Om denna tid vet Josef Knecht ungefär följande: Det förekom underhållande, temperamentsfulla eller spirituella föredrag exempelvis om Goethe och hur han i blå frack steg ur diligenser och förförde flickor i Strassburg eller Wetzlar, eller om den arabiska kulturen, där ett antal intellektuella modeord slängdes fram liksom ur tärningsbägare... Man kunde höra förläsningar om författare vilkas verk man aldrig hade läst och aldrig tänkte läsa; man lät därvid förevisa sig ljusbilder och kämpade sig liksom i tidningarnas feuilletoner fram genom en syndaflod av förenklade sakdetaljer och bildningsvärden som hade berövats sin mening. Kort sagt: man mötte en skrämmande nedvärdering av ordet, och denna å sin 135