BOKRECENSIONER sida väckte en heroisk-asketisk motrörelse, till en början i små och djupt hemliga kretsar, men inom kort synlig och mäktig och bildande utgångspunkten för en ny självtukt och andlig värdighet. Denna nya andliga disciplin och värdighet fick småningom sin blomstring i Kastalien, ”den pedagogiska provinsen”, där de ”högsta” vetenskaperna och ”konsterna” matematiken, filologien, musiken och glaspärlespelet utövades av en omsorgsfullt utvald och uppfostrad elit i klosterliknande miljöer, avskilda från världen, från politiken och förvärvslivet och från kvinnorna. (Som en kuriös detalj får man väl betrakta de sparsamma upplysningarna om elitens erotik — som studenter fick de utvalda kärleksfullt närma sig familjeflickor, men väl upptagna i ordensorganisationen var möjligheten av en så generöst tilltagen förmån givetvis alldeles utesluten.) Om Josef Knechts erotik får man ingenting alls veta, fast man i detalj får följa hans bildningsgång från barnaåren till hans sista dag som glaspärlespels-mästare. Han är den lojale eleven, den ivrige studenten, den snillrike och förhoppningsfulle ordensnovisen som inordnad i en sträng hierarki passerar viktiga förtroendeposter, tills han slutligen överraskande snabbt når den höga värdigheten magister ludi. Men uppteckningar och urkunder kan också inregistrera orostecken i hans harmoni; vid sidan av ödmjukheten, lydnaden och den milda strängheten en otillfredsställelse som slutligen av honom själv kräver ett uppbrott från det skyddade Kastalien. Med en magnifik konsekvens är denna utveckling skildrad från alla aspekter. Ämbetsplikternas och hierarkiens offerväsen, maktinnehavandets ofrihet är med precision analyserade, och till sist växer framställningen till ett slags differentierad allegori över det andliga livets ömtåliga saligheter. Escapismen i det esoteriska kulturtillståndet, upplevelsen av kastaliern som en parasit på den normala världen, allt detta erfares av Knecht — all den molande värk av privilegium och isolering som även den enklaste mandarin måste känna i bättre eller svagare ögonblick, överväldigar honom. Men slutet skall inte förrådas, ty efter fyrahundra sidor får romanen en dramatisk spänning som är paradoxal men oemotståndlig. ”Den feuilletonistiska epoken” kallade Her-mann Hesse vår egen tid i den smärtsamma kulturanalys som inleder romanen. Han kunde kanske också ha kallat den ”recensionsepoken” — åtminstone känner man sig själv illa drab bad när man i någon lätt och förenklad formel skall ange huvudtemat i ”Das Glasperlenspiel”. Om vår journalistiska tid så platt och obetänksamt anpassar det andliga livets krav efter världsliga, ytliga fordringar, så råkar Josef Knechts Kastalien i det serenare men svårare dilemmat att göra klyftan mellan ”världen” och ”anden” avgrundslikt gapande. Ett slags överbryggande av denna klyfta föresvävar Knecht och Hesse dels i utövandet av den högsta mänskliga egenskapen, ett slags förening av ödmjukhet och värdighet, dels i vad som för dem är idealrelationen mellan människor: förhållandet mellan lärare och lärjunge. I ”De tre levnadsloppen”, som avslutar romanen och närmast kan betraktas som tre legender, fast de camouflerats som akademiska prov av den unge studenten Knecht (och kastar ett slags sinnrik reflexbelysning över hans liv), återfinner man också genomgående denna djupt idealistiska myt om mästaren och lärjungen, som redan genomsyrade den egentliga utvecklingsberättelsen. Litet skrämmande ter sig nog den sakrala optimismen i dessa lysande halvt demoniska berättelser som återkastar ett sken av dunklare glödande eld över den egentliga romanens mera apolliniska landskap. Åke Janzon FRÅN YAO TILL MING Kinesiska tänkare. Ett urval sammanställt av Alf Henrikson och Hwang Tsu-Yü, illustrerat av Birger Lundquist. Forumbiblioteket. Forum 1952. 6:50. Med ”Kinesiska tänkare” har Alf Henrikson och Hwang Tsu-Yü framlagt ett texturval ur Kinas filosofiska och essäistiska litteratur. Huvudparten av boken, gott och väl sju åttondelar, återger de stora klassikerna från Chou-tiden (1028—256 f.Kr.), denna tid då feo-dalismen stod i sin blomma och upplösning och den kinesiska tankevärlden fick sin grundläggande utformning och inriktning. Den återstående åttondelen omfattar ett antal smärre essäer av senare författare, av vilka den nyaste dog 1375. Boken inledes med ett avsnitt ur ”Historiens bok”, en vördnadsvärd lunta med utomordentliga anspråk på ålder. Stycket handlar om kejsar Yao (2356—2256 f.Kr.) och uppges 136