BOKRECENSIONER i ingressen vara den äldsta kinesiska prosatext man känner. Detta är nog att lova för mycket; de hithörande kapitlen i ”Historiens bok” är — i all sin äkthet — arkaiserande kompositioner från Chou-tid och utgör knappast skriftens äldsta parti. För övrigt torde ingen längre kinesisk text vara äldre än c:a 1000 f.Kr. ”Historiens bok” är en av ”de fem skrifterna”, i vilka den äldsta litteraturen under Chou-tid samlades och redigerades — framför allt av mästaren själv, Konfucius. De övriga är ”Förvandlingarnas bok”, ”Odena”, ”Riterna”, samt ”Vår-och-höst-annalerna”. Härtill ansluter sig nu den i egentlig mening konfucianska litteraturen, vars fundamenter är ”de fyra böckerna”, nämligen ”Den stora kunskapen”, ”Mittens väg”, ”Samtalen” (med Konfucius), och ”Mencius”. Alla dessa är representerade i föreliggande urval med undantag för ”Samtalen” som de bägge översättarna tidigare utgivit separat. Näst efter ”Samtalen” knyter sig det största intresset till Mencius. Denne Mencius, som utvecklar så mycket stilistisk elegans, så mycket skarpsinne och så mycket hjärtevärme, när han försöker få dumma furstar att förstå bara en enda liten sak: att man inte vinner någonting med att föra krig — ”... Ers Majestät längtar att utvidga sitt rikes gränser, att se furstarna av Ch’in och Ch’u som uppvaktande vasaller vid sitt hov, att härska över Mittens rike och att tvinga till underkastelse de barbariska stammar som bor däromkring. Men att göra vad Ers Majestät gör för att vinna vad Ers Majestät åstundar, detta synes mig vara såsom att klättra i träd i avsikt att fånga fisk.” Konungen sade: ”Är det verkligen så illa?” Meng-Tzu svarade: ”Det är rentav ännu värre. Den som klättrar i träd för att fånga fisk får visserligen ingen fisk, men han drar åtminstone ingen olycka över sitt huvud. Men den som gör vad Ers Majestät gör i avsikt att vinna vad Ers Majestät åstundar, och vad mera är: gör det av hela sitt hjärta och av all sin kraft, han drar förvisso olycka över sitt huvud.” De fem skrifterna och de fyra böckerna bildar konfucianismens kanon, deras insats i den kinesiska kulturen är omätlig. Man må hysa olika åsikter om konfucianismen som sådan, dess trånga anknytning till en utlevad feodal samhällsform, dess rabiata konservatism och baksträveri, dess devota dyrkan av allt som är kräftgång och gubbasnus. Man må hysa olika åsikter härom, men de gamla konfucianska klassikerna med deras tvära kastningar mellan angelägen humanism och monumentalt snusförnuft läser man icke utan att få tankar. Till konfucianerna ansluter sig en gammal herre vid namn Hsiin-Tzu, som även fått sig några sidor tilldelade. Han har aldrig erkänts som ortodox, utan har kommit mera i skymundan, emedan han i motsats till de rättrogna hävdar, ja insisterar, att människans innersta natur är ond. Kinas andra stora på inhemsk grund uppvuxna tankeriktning är taoismen. Dess grundläggande urkund är ”Boken om Tao”, vars tillkomsttid är densamma som den då Konfucius florerade, alltså omkr. 500 f.Kr. Taoismens utan jämförelse märkligaste tänkare är Chuang-Tzu. Vid sidan av T’ang-tidens poesi är väl ”Boken om Tao” det kinesiska litteraturverk som blivit bäst känt i Västerlandet och icke utan skäl. Medan konfucianismen är starkt bunden vid typiskt kinesiska förhållanden och institutioner, är den poetiska och mystiska taoismen universell. ”Boken om Tao” kan begrundas av vem som helst som någon gång förnummit en fläkt av tillvarons underlighet, vem som helst som i en tid av amerikanism och framgångs-kult någon gång har hejdat sig om det så vore för fem minuter. I den föreliggande volymen är ”Boken om Tao” översatt i sin helhet av Alf Henrikson efter ett flertal förlagor. Jag vet inte om felet är mitt, men jag tycker inte att hans översättning är särskilt bra. Att översätta ”Boken om Tao”, denna enormt svåra uppgift, det är att lasta på sig tusen sorger och tiotusen skrupler. Det verkar som om den oerhört stilsäkre Alf Henrikson, som med sådan framgång översatt exempelvis ”Samtalen”, i denna volym lämnat några av skruplerna därhän. Med att ”Tao-bokens” översättning är enormt svår har jag naturligtvis icke i första hand åsyftat det förhållandet att dess rent sakliga tydning flerstädes är ytterligt osäker — detta är filologernas sak att reda ut i den mån de kan det; den konstnärlige tolkaren har här sin frihet. Denna frihet har Alf Henrikson på många sätt utnyttjat väl. Hans tolkning saknar ingalunda poesi. Att den är mera poetisk än originalet skall kanske icke läggas den till last. Den är vidare ledig, klar och rimlig. Men — men är icke detta just vad Tao-boken icke är? Boken om Tao — denna knottriga, dunkla och orimliga bok! Mjuk och svag träder människan in i livet. Hård och styv går hon bort. Mjuka och veka är örter och träd i livet. 137