BOKRECENSIONER Stela och torra vissnar de bort. Så är det hårda och styva dödens följesvenner. Så är det mjuka och veka livets följesvenner. Detta är ju vackert sagt av Alf Henrikson. Samma ställe översättes av B. Karlgren sålunda, och dess första sats är som ett slag för pannan: Vid sin födelse är människan mjuk och svag, vid sin död är hon hård och stark. Örter och träd äro vid sin födelse mjuka och bräckliga, vid sin död äro de förtorkat hårda. Därför äro de hårde och starke dödens kumpaner, de mjuke och svage livets kumpaner. ”Boken om Tao” är icke småvarmt; den är ett diktverk. Nåväl. Men att av ett knottrigt, dunkelt och orimligt diktverk göra en översättning, som i andra hand skall vara knott-rig, dunkel och orimlig — är detta att vara anspråkslös månne? — Nej, det är verkligen icke att vara anspråkslös. Detta är just vad jag menar med tusen sorger och tiotusen skrupler. Av någon anledning ger översättarna ingenstädes en förklaring på själva ordet ”Tao”; i ingressen meddelas endast att bokens titel är oöversättlig. Detta är nu att gå för långt: ordet ”tao” är fullt kurant i kinesiskan i betydelsen ”väg”; varför skall läsaren undanhållas denna värdefulla kunskap? Den som tycker att ”Boken om Tao” är för mystifik kan med fördel vända sig till Chuang-Tzu. Hos denne snillrike författare drives det absurda till en grotesk komik utan att förlora någonting i subtilitet och allvar. Tzu-Ch’i från Nan-Po kom vandrande över kullarna i Shang då han fick se ett stort träd som fyllde honom med förundran. Tusen fyrspann kunde finna hägn i dess skugga. Tzu-Ch’i utropade: ”Vad är detta för ett träd? Ovanligt användbart måste det säkerligen vara!” Men då han blickade uppåt såg han att grenarna var för krokiga att duga till taksparrar och bjälkar, och då han sänkte blicken såg han att den förvridna stammen var av löst virke som var odugligt till likkistor. Han smakade på ett blad, men det näranog flådde hans läppar, och trädets lukt var så stark att det kunde göra en människa berusad i tre dagar. ”Detta”, sade Tzu-Ch’i, ”är verkligen ett onyttigt träd! Det är därför det fått växa sig så stort. En andans man gör klokt i att följa detta onyttighetens exempel.” Den store Konfucius uppträder flerstädes hos Chuang-Tzu med uttalanden som är milt sagt apokryfiska. Det kunde kanske för säkerhets skull ha påpekats någonstädes att Chuang-Tzu tycker det är väldigt roligt att driva med Konfucius. 138 Ätta senare författare bidrar med essäer. Dessa prisar gärna det förmögna lantlivets behag, vilket man kan förstå när man betänker att deras prominenta upphovsmän fick lov att hänga år efter år i den torra huvudstaden och sköta sina politiska intriger. Nu kunde det ju ibland hända att någon mera lycklig konkurrent om makten verkligen sparkade iväg herrarna att njuta den lantluft de så länge suktat efter. Om den berömde målaren och konservative politikern Su Tung-P’o får man sålunda veta att han ”delade samma öde som de flesta av sin tids litterära gestalter: alt förvisas från hovet för att uppehålla en statlig tjänst på någon fjärran ort”. Så illa kan det gå. I slutet på boken finner man ett utomordentligt nyttigt namnregister. WlLLY KYRKLUND DEN KOSMOLOGISKE PORNOGRAFEN Henry Miller: Svart vår. Översättning av Lars Gustav Hellström. Gebers 1952. 11:50. Det är ett bekvämt, men fördenskull inte helt fruktlöst grepp att bakom en extrem attityd spåra dess egen latenta motsats. När Henry Miller i den nu översatta ”Svart vår” i versaler framhåller att VERKLIGT STOR KONSTNÄR ÄR DEN SOM BESEGRAR ROMANTIKERN INOM SIG så ligger det därför nära till hands att uppfatta påståendet inte bara som romantiskt utan även som okonstnärligt. Men så allvarligt behöver man nu inte ta det, även om bristen på allvar kunde kollidera med ett annat av Millers ryktbara påståenden: ”när jag öppnar käften lyssnar hela universum”. Över huvud taget skall man nog inte ta Miller alltför mycket på allvar. Först den genom hans galenskaper framtvingade distanseringen gör rättvisa åt hans konstnärliga kvaliteter. Först då upptäcker man egentligen att de över huvud taget finns, lidelse, temperament, poetisk kraft och finkänslighet, jämsides med och ofta dolda av tröttande tomgång och stimulerande pornografi. Millers svaghet som författare är att han är mera intressant som fenomen, ett intryck som han för övrigt anstränger sig för att framkalla. Hans böcker, även hans essäsamlingar,