BOKRECENSIONER har alla karaktären av en kaotisk och eruptiv dagbok. ”Svart vår” skulle kunna betecknas som en novellsamling eftersom den är uppdelad på ett tiotal avsnitt om cirka tjugo sidor var. Men i lika hög grad som de enskilda avsnitten saknar sammanhang, i lika hög grad finns det ett inre sådant mellan dessa avsnitt, ja i själva verket mellan böckerna. På sin höjd skulle man kunna försöka sig på en kronologisk avgränsning. Millers första böcker, däribland just ”Svart vår”, handlar om Miller som ung och i de senare böckerna blir han undan för undan äldre. Alltför sträng får man dock inte vara; ”Svart vår” ”utspelas” växelvis i Frankrike och U.S.A. Millers olycka och inspiration är att han är amerikan, en missanpassad amerikan som på ett mycket amerikanskt sätt avskyr allt amerikanskt. Det dominerande draget i Millers författarskap är flykten från den luft-konditionerade mardrömmen till en verklighet som är mera verklig än den amerikanska verkligheten, köttets, könets och latrinens verklighet men även metafysikens, kulturtraditionens och den burleska filosofins. En verklighet som är befolkad av grandiosa eller äckliga original, men där Mr. Babbitt förvandlats till en destruktiv men helt abstrakt atmosfär. Detta plågsamt vällustiga verklighetsbehov tar sig till och med stilistiska för att inte säga labiala uttryck. När Miller på två sidor radar upp namn eller, på några andra ställen, en lång kedja av substantiv anar man gärna ett tredubbelt syfte: den i synnerhet på trettiotalet moderna kommentarlösa likställigheten som uppstår när även starkt kontrasterande begrepp ges samma valörer och placeras bredvid varandra (här t.ex. ett förkortat referat av de moderna framstegens plåga: handel, fria biblar, krig, syfilis, bråck, blåsyra, psykoterapi, hydroterapi, dammsugare, corn-flakes, kallbrand), vidare något av en universell frihetsupplevelse som har sina rötter hos Whitman, men därutöver även en rörande, nästan magisk trevare till verkligheten, till ting som finns att ta på, namn som tillhör levande människor, hunger, lukt, närhet. På tal om Miller har man under senare år ibland hänvisat till Jean Genet. Men det är en avgrund som skiljer Miller från Genet, en avgrund som bl.a. är minst lika stor som Atlanten mellan Frankrike och U.S.A. Miller behöver inte perversion för att mot sin perverterade amerikanska bakgrund framstå som en Jean Genet. Millers korståg blir därför också mera anakronistiskt än Genets; trots all sin burleska kraft har han något av den bålde och ädle riddarens naiva och oskuldsfulla helgongloria. När Miller inte skriver om samlag talar han oftast om litteratur. Faulkner, Huxley, Gertrude Stein, Sinclair Lewis, Hemingway, Dos Passos, Dreiser — han spolar ner dem i sin franska WC och föreställer sig hur de flyter ut genom Seine i Atlanten för att kanske om ett år dyka upp vid stranden på Coney Island, tillsammans med döda maneter, skärt toilettpapper och gårdagens nyheter. Sig själv betraktar han inte ”som en bok, ett vittnesbörd, ett dokument, utan som en historia om vår tid — en historia om all tid”, i uppenbar identifiering med sina litteraturhistoriska alternativ och favoriter, Petronius, Petrarca, Villon, Rabelais — en andlig släktskap som man inte utan vidare är beredd att acceptera. Det är just i sådana sammanhang Miller är som svårast att stå ut med. Den litteraturkritiska fördomsfriheten blir grumlig och svulstig, kosmologen får drag av en småborgare som ännu plågas av sina tyska föräldrar, en kultursnobb i snobberiets egentliga bemärkelse: att höja sig själv genom andra. ”Svart vår” är Millers mest surrealistiska bok. I ett kapitel, ”Ängeln är min vattenstämpel”, berättar han hur han målar en häst och denna berättelse kan gott ses som en beskrivning av författarens arbetsmetoder, åtminstone när det gäller dessa fristående avsnitt, de som varken är sexualitet eller metafysik utan en av vidöppna porer inspirerad sinnes-journalistik. I vissa befriande ögonblick verkar det som om Millers längtan efter verklighet blivit uppfylld och förvandlad till suveränitet över verkligheten. I dessa konstnärligt fullödiga avsnitt växlar snabba och spirituella impressioner med en grotesk gestaltningsför-måga och en humor som kan vara både fin och mustig. Sovringen av materialet är visserligen långtifrån fullständig och något mera ekonomi och något mindre svammel hade kanske inte behövt kväva inspirationen. Men vad vet vi och vad vet Miller, som i ett av dessa avsnitt bokstavligen uppfattar sig själv som medium för universum. ”Någon dikterar för mig hela tiden — och struntar fullkomligt i min hälsa.” Henry Miller gör anspråk på odödlighet, i egenskap av geni och Människan. Men den odödlighet han kommer att vinna är i sin egenskap av pornograf. Jag kan åtminstone 139