BOKRECENSIONER inte se annat än att Miller är tidernas siste och mest lysande pornograf och därmed även pornografins exekutor. Millers pornografi är naken, enkel och sann. Den svarar mot nästan alla definitioner som under tidernas lopp ställts på pornografin, i synnerhet, naturligtvis, av tyskarna. Dit hör, enligt en lärd ehuru något obskyr dansk avhandling, Johannes David Schrebers doktors-disputation i Leipzig år 1688 (”De libris obscoenis”) enligt vilken sådana skrifter är pornografi ”vilkas författare uttala sig i tydliga otuktiga vändningar och fräckt tala om könsdelarna och skildra skamlösa akter hos vällustiga och orena människor i sådana ord att kyska och känsliga öron därvid rysa tillbaka”, vidare en herr Iwan Blochs definition: ”Obscen är blott den bok, som uteslutande blev författad med hänsyn till könslig upphetsning, vars innehåll tar sikte på att väcka den grova och djuriska sinnligheten i människan”, vidare Alfred Kinds: ”sådan litteratur, som fysiskt uppeggar den medfödda och förvärvade erotiska reaktionsförmågan hos människor”, samt slutligen en herres vid namn Englisch som definierade pornografi som sådan litteratur ”som är författad i uppenbar motsättning till rådande moral och med syfte att fysiologiskt uppegga könsnerverna, samt ägnad att uppfylla detta syfte”. Ja, den enda definitionen som inte passar in på Miller är D. H. Lawrence’: ”Pornografi är ett försök att håna könslivet, att kasta smuts på det.” Att jag så utförligt uppehållit mig vid dessa definitioner beror naturligtvis på att pornografi så ofta och just i fallet Miller försvaras på ett fullkomligt irrelevant sätt. Man talar om sanningslidelse och konstnärlig renhet när man i stället borde undersöka om det är bra pornografi eller inte. Miller kunde om sina försvarare med rätta säga: ”Må Gud bevara mig för mina vänner.” Som pornograf och skildrare av genitala företeelser är Miller vida överlägsen den klassiska Casanova-pornografin vars vokabulär med lansar och fågelnästen är kvasipoetisk och dålig både som pornografi och litteratur. Miller är inte förljugen utan stimulerande realistisk. Hans potensskryt är visserligen måttlöst (som allt hans skryt för övrigt) men samtidigt avväpnande roligt. Han vädrar i de unkna budoarerna och sätter könslivet på sin, för hans vidkommande rätta och konsekventa plats. Han är sällan smaklös, som den talanglöst vulgära och i regel konventionellt för ljugna pornografin, vars syfte inte är stimulans utan profit. I fallet Miller är varje tanke på ekonomisk spekulation utesluten och att döma honom bara därför att han verkar ”upphetsande”, det är att göra sig skyldig till en sofistik som är i klass med den statliga kommitténs om filmcensuren. Om man vill kritisera Miller som pornograf så skulle det vara beträffande den egendomliga konturlöshet man finner i hans kvinno-teckningar. De bekräftar misstanken att Millers erotomani ytterst är narcissistisk och tvångsbetonad. Hans sexualitet är inte gemenskapens, på sin höjd en desperat kamp om gemenskapen. En bok är bara ett tekniskt kommunikationsmedel. Den kan förmedla litterära kvaliteter, men även intellektuella, pedagogiska, underhållande och naturligtvis även pornografiska och verka stimulerande på alla dessa plan. Och om den är erotiskt stimulerande utan förljugna schabloner kan den inte gärna ”kasta smuts på könslivet”. Därför behöver den inte försvaras med en förljugen dimbildning och därför är det närmast skandalöst att, som har skett i fallet ”Svart vår”, felöver-sätta den på ett sådant sätt att den faktiskt genom falska ”poetiska” omskrivningar blir dålig pornografi. Eftersom översättningen även på de opornografiska ställena är bristfällig är det svårt att avgöra om denna förvanskning beror på oskicklighet eller rädsla för tryck-frihetsåtal. Båda alternativen men i synnerhet det sistnämnda är beklämmande. För säkerhets skull bör slutligen omnämnas att ”Svart vår” har ytterst få och ganska ofarliga pornografiska ställen. I denna bok anar man bara detta speciella mästerskap som skulle slå ut i full blom i hans senare böcker, främst ”Sexus”, den första delen i ”The Rosy Crucifixion”. Harry Schein KVINNAN OCH FÅGELN Shervvood Anderson: Ur ingenstans in i ingenting. Översättning av Olov Jona-son. Fritzes 1952. 13:50. I den första novellen i Artur Lundkvists urval av Sherwood Andersons prosa, ”Ur ingenstans in i ingenting”, förekommer en fågel som har tagit sig in i en kvinnas rum och flaxar omkring utan att kunna komma ut. Fågeln blir förskräckt när kvinnan kommer in 140