BOKRECENSIONER och kvinnan blir också förskräckt, inte av fågeln men av livet. Liksom fågeln är hon en fånge och den tanken slår sin klo i henne. Situationen kommer i förbigående och pressas inte på sin symbolik i Sherwood Andersons mörk-huggna, exakta prosa men den bildar en naturlig vinjett över urvalet av hans noveller. Genom hela boken flaxar den instängda fågelns vinge och glänser den fångna kvinnans fascinerade blick. Artur Lundkvist påpekar i sitt levande och träffsäkra inledningsporträtt att Sherwood Anderson alltid dröjde kvar i en sorts försenad pubertet. Känslan av vanmakt och växande, tyngd och sprängkraft bultar genom hans prosa, och människornas möjligheter att bryta slentrianens död och öppna sig för djupare krafter sysselsatte honom ständigt. Sherwood Anderson framträder mera som poet än som profet i detta urval, där han med försiktiga känselspröt och tålmodigt arbetande prosa söker sig fram till halvdolda och halvkvävda ursprungliga sanningar, till människornas gemenskap med hästar och berg och det tunna gräset på banvallen. Han söker det som lever oförlöst inom dem och väntar på att bli befriat, deras historier som väntar på att bli berättade. Med särskilt fin intuition har han fångat kvinnor med förlamade instinkter som i berättelsen om kvinnan från Nya England och hennes egendomliga extatiska utflykter i majsfältet. Men framför allt lyckas han i den långa titelnovellen med oerhörd uthållighet tränga ända in i fibrerna på den ännu osäkra och halvdrömmande flickan inför uppbrottet från sig själv och sitt förflutna. Hela den levande fastheten och värmen i Sherwood Andersons prosa kommer (i Olov Jonasons utmärkta översättning) fram i dessa långa och entoniga, rytmiska skildringar av slutna och egenartade människor, skugglikt avtecknade mot heta, instängda kvällshimlar över den ändlösa Mellanvästerns småstäder. Berättelserna från senare år har lösare struktur och verkar inte lika övertygande i sin mera ytliga charm. Novellen om gumman i skogen, en släkting till Folke Dahlbergs ”Gumman från Jook”, betraktade Sherwood Anderson själv som en av sina främsta, men utformningen är inte lika fast och intensiv som i de tidigare novellerna. Liksom i några av de andra skisserna tränger själva verklighetsstof-fet alltför oförmedlat på. I samlingens kanske starkaste inslag, ”Mannen som blev kvinna”, har däremot verklighetsupplevelser från Sherwood Andersons ungdomsår bland hästar bli vit omsmälta till en pubertetsskildring med självlysande egenart. I denna berättelse om en ung pojke som i den maskulina miljön plötsligt känner sig som kvinna söker Sherwood Anderson driftens hemliga flöden av gemenskap med främmande djurkroppar och kön. Det är samma tema om sammansmältning och utplåning som har fått berömda uttryck i prosapoemen ”Maskinsång” och ”En enda strupe”. Negerns hängivelse i sången, stallpojkens lycka tillsammans med sin häst och kvinnans skräck inför den fångna fågeln lyfts fram i samma vision av de väldiga, fångna möjligheter som människorna bär med sig på sin väg ur ingenstans in i ingenting. Ingrid Arvidsson ROMANTISKA NOVELLER Alfred de Musset: Historien om en vit trast. Översättning av Lily Vallquist. Originaletsningar av Jean Couy. Bibliofila klubben 1952. 75:— i pappband. Gérard de Nerval: Drottningen av Saba besöker kung Salomo. Illustrationer i po- choir av Jean Gradassi (Nice). Översättning av Lily Vallquist. Bibliofila klubben 1952. 75: — i pappband. Bibliofila klubben fortsatte 1952 sin hedervärda verksamhet med att i svensk översättning utsända två noveller, som vardera på sitt sätt är representativa för fransk romantik. ”Historien om en vit trast” har alltid hört till Alfred de Mussets mest berömda berättelser. Med melankoliskt behag varieras här temat om den konstnärliga särartens isolering och bortbytingskänsla i den jämngråa människohopen. Mussets vita trast skulle för övrigt få ett par välkända avkomlingar i H. C. An-dersens fula ankunge och Kafkas skalbagge. I alla tre fallen rör det sig ju om diktaren själv, om hans kvävande förnimmelse av att vara djupt oförstådd och misskänd. Hos Musset finns ett pikant inslag av skärande ironi, riktad mot den vita trastfröken som snart visade sig tappa färgen och som kläckte ur sig sina romaner med samma lätthet som han själv sina verser — ”fadermord, våldtäkt, mord, ja, till och med stöldkupper, och hon lagade alltid så att hon i förbigående kunde angripa regeringen och predika trastflickornas frigörelse. Med ett ord, ingen ansträng 141