BOKRECENSIONER ning var för stor för hennes ande, intet kraftprov för påkostande för hennes blygsamhet.” Där fick George Sand — den trolösa blåstrumpan. Eljest kan det även här konstateras, att romantikern Musset var en äktfödd fransman, en fullfölj are av den klara, lätta och genomskinliga stiltraditionen från inhemskt 1700-tal, och han förblev lyckligt opåverkad av tyskt grums och djupsinne. Detsamma kan inte sägas om Gérard de Nerv al, som hade låtit sig genomträngas av tysk romantik långt innan han 1842, tio år efter skaldebrodern Lamartine, anträdde sin resa till orienten. Ur berättelsen om resan har här brutits ut historien om det legendom-spunna mötet mellan drottningen av Saba och konung Salomo. Även denna berättelse handlar i sista hand om diktaren själv; utan ringaste tvivel har han identifierat sig med Adoni-ram, den geniale byggnadskonstnären i Israel, snillenas furste, som bakom ryggen på den världsliga visdomens och maktens innehavare erövrar och befruktar den undersköna drottningen, fågelvärldens besvärj erska. Det är den missförståddes, den underskattades kompensatoriska önskedröm, urgammal och lätt igenkännlig under den tunga, överrikt utstofferade orientaliska förklädnaden. Och om Adoniram bringas om livet av klåperiet och avunden, som förgäves sökt avlocka honom hans ska-parhemligheter, så ska verket leva och hans släkte bestå. Själva fabeln är sålunda njutbar och lättfattlig och tillhör romantikens allmängods av himlastormande titanism. Tyvärr är den nedtyngd av alltför mycken lärd exotism, av arkeologisk överlastning, av en olycksalig blandning av pedanteri och mystagogi, och de inkrånglade riter och ceremonier, vid vilka diktaren har älskat att uppehålla sig, har en rebusartad symbolik, som inte vädjar till vare sig fantasi eller sinnen. De båda texterna har smidigt och välljudande överflyttats till vårt språk av Lily Vall-quist. Holger Ahlenius EN VÄRLD FÖR SIG Gustav Herling: En värld för sig. Översättning från eng. orig. av Nils Jacobsson. Wahlström & Widstrand 1952. 15:—. Förlagsreklamen meddelar om ”En värld för sig”, att det är ”en polsk students skildring av sin fängelsetid i Sibirien”. Denna felaktiga upplysning är kanske betecknande för hela vår inställning till rapporter från det ofattbara lidandets värld: vi vill ha avstånd både i tid och rum. Redan att en händelse är förlagd hundratals mil in i den stora landmassan gör dess närvaro i tiden mer skugglik. Det arbetsläger där Gustav Herling tillbragte två år, ligger i närheten av Vita havet c:a 40 mil från finska gränsen. Men även denna revidering av avstånden, som förflyttar lägret vid Yercevo lika nära Stockholm som koncentrationslägren i Tyskland, leder oss inte helt fram till det fattbara. Inga siffror gör det slutligen. Man tänker ofta på den estetiska upplevelsen som en flykt till välbefinnande och man vill avlägsna den från sammanhang, där ”nakna fakta” talar. En drift till medkännande och medupplevelse kan ligga bakom denna rädsla för ”det förskönande”, som skulle leda en bort från vad som verkligen hänt. Man glömmer då att det estetiska framför allt är ett sinne som meddelar sig, en röst som uttalar orden. Och en röst kan ha fått sin ton från makthavarnas egen cynism, när den meddelar fakta, men den kan också lösgöra sig tveksamt ur den stora stumheten, obeväpnad, medveten endast om att ha sett och hört, att vara en av många. Det är denna ton som är hörbar i ”En värld för sig” och som ger boken dess sanningsprägel. Den ställer inga andra krav på läsaren än vad livet varje dag gör. Gustav Herling tillhörde en kommunistisk grupp vid gymnasiet i Polen. Efter sammanbrottet 1939 överskred han gränsen till Sovjet för att kämpa mot Tyskland och blev då satt i fängelse. Hans första tid där bragte honom bl.a. i beröring med den stora mängd högt uppsatta kommunister och officerare som fängslades vid den stora utrensningens år 1937. Hans bestående erfarenhet från denna tid är frånvaron av all bitterhet hos de fängslade. Det enda han kunde märka hos en samling generaler var sorg över att de slitits från sitt livsverk. Kommunismen var en religion med oantastbara grundsatser. 1937—1940 är arbetslägrens pionjärtid. Under denna tid upphör de att vara korrek-tionsanstalter och systemet övergår helt till att utnyttja fången ekonomiskt. I Yercevo var fångarna indelade i olika arbetsbrigader och arbetsresultatet delades upp efter antalet arbetare. De brigader som fick det bästa resultatet tilldelades mer mat än de övriga. Härigenom blev fångarna de bästa arbetsöverva- 142