BOKRECENSIONER karna, och det naturliga bandet mellan dem, gemenskapen mot plågoandarna, klipptes av. Huvudarbetet var timmeravverkning och arbetstiden från kl. 7.30 på morgonen till kl. 5 förutom två timmars marsch till och från arbetsplatsen. Tidigt på morgonen utspisades mat, bestående av en slev korngrynsgröt och på kvällen 500 gram bröd och soppa. Fångarnas kläder var bristfälliga och förmådde inte skydda dem mot kylan. Efter ett till två år i en skogshuggarbrigad var en människa förbrukad. Eftersom den utmätta strafftiden endast var • fiktiv, var vägen framåt mot friheten stängd. Det fanns dock en annan möjlighet — att drömma sig tillbaka. Genom att bli sjuka kunde fångarna för en tid återvända till den värld de lämnat. Lägrets sjukhus var som alla andra i Sovjet och där var alla bara patienter. Fångarna fick också ta emot besök och i rena kläder bege sig till besökshuset, där de fick bo tillsammans med sina anhöriga ett par dar. Men båda dessa utvägar att smaka friheten var bedrägliga. Alla återvände med dystrare sinne än förut. Förmågan att härda ut i arbets-lägret var beroende av en glömskans disciplin. Den som strukit bort minnen och värderingar från det förflutna var på väg mot det omöjliga — att härda ut. För Gustav Herling inträder den svåraste tiden i lägret när han av en kvinnlig fånge får låna Dostojevskijs skildring från sin fängelsetid i Sibirien, ”Det döda huset”. Han såg ett likartat öde skildrat och avståndet i tiden försvann. Han blev medveten om vad hans omgivning var och var han själv befann sig. Jag visste inte då att ett tillstånd av fullt medvetande är farligare i slaveri än hunger och kroppslig död. Till dess hade jag levt som andra fångar, instinktivt undvikande att stå ansikte mot ansikte med min egen tillvaro. Det ger ökat värde och perspektiv åt Gustav Herlings bok att samtidigt läsa ”Det döda huset”. Man ser den som en systerbok med många paralleller. Främst kanske likheten framträder i intresset att skildra medfångars öden. Flera människor i ”En värld för sig” skulle man kunnat finna också i ”Det döda huset”. Främst gäller detta barackstädaren och f.d. prästen Dimka och juden, fiolspelaren Zelik, som har en direkt motsvarighet hos Dostojevskij. Men mycket har ändå förändrats i yttre förhållanden. Befolkningen visar ingen medkänsla med arbetslägrets fångar år 1941, endast rädsla och förakt. Hos Dostojevskij kal las alla fångar av folket för ”de olyckliga” och man ger dem gåvor. Det svåraste av alla lidanden, hungern, hade ingen motsvarighet i Dostojevskijs fängelse. Gustav Herling meddelar oss åter den kunskap om människan som blivit vår tids viktigaste: ---------när kroppen nått gränsen för sin förmåga att härda ut kan man inte — som man en gång trodde — lita till karaktärsstyrka och medvetet erkännande av andliga värden. — Jag blev övertygad om att en människa kan bli mänsklig endast under mänskliga villkor, och jag tror att det är en fantastisk dumhet att döma henne efter handlingar som hon begår under omänskliga förhållanden. Gustav Herling har en stor förmåga alt skapa visuella bilder som jag tror för alltid kommer att stanna i ens minne. Dock blir inte denna konstnärliga styrka det avgörande för bokens värde utan det är ett sinnes strävan efter mänsklighet. När författaren blir utsläppt från lägret 1942 i samband med det rysk-tyska kriget och då en polsk armé skall sättas upp mot Tyskland, skall han ta farväl av sina medfångar. Hans känslor då uttrycks på följande vis: ”Dante visste inte att det finns intet värre lidande i världen än att vara lycklig inför de olyckliga, att äta inför de hungrande.” Carl-Erik af Geijerstam TIDNINGS HIS T O RIKER Bakom spalterna. Ur Dagens Nyheters historia. Del I. 1889—1921. Minnesanteckningar av Otto v. Zweigbergk och andra. Utgivare Ivar Ljungquist. Bonniers 1952. 23: 50. Ragnar Andersson: Svenska Dagbladet och det politiska livet 1897—1918. Almqvist & Wicksell 1952. 18:—. Reidar Øksnevad: ”Dagbladet” og norsk Lit-. teratur 1869—1910. En bibliografi. Gyldendal 1952. När Dagens Nyheter 1944 fyllde åttio år, lät tidningen utge en biografi över sin grundare, Rudolf Wall. Den samlingsvolym med minnesanteckningar av högst skiftande karaktär, omfattning och värde som nu utsänts tar vid där Hasselbergs Wall-biografi slutade och omspänner sålunda åren 1889—1921, det vill säga Vultvon Steijerns och Zweigbergks chefsperioder. Pièce de résistance utgörs av den senares egna anteckningar om sina ”journalis 143