BOKRECENSIONER tiska provår”, vilka i sin tur anknyter till de härom året utgivna ungdomsminnena från 80-talets Uppsala. Av största psykologiska och personhistoriska intresse är också de karakteristiker av Zweigbergk som lämnats av de båda läkarvännerna Ivan Bratt och Olof Kin-berg samt av den forne medarbetaren Einar Rosenborg; notiser av värde är vidare att hämta i Bo Bergmans bidrag. Tillsammantagna ger dessa uppsatser betydelsefullt och mångsidigt biografiskt vetande om tre framstående svenska publicister, den förbindlige världsmannen, bibliofilen och Wagner-dyrka-ren Fredrik Vult von Steijern, den lärde poly-historn Albert Seberg — en av dessa journalister som inte syns så mycket utåt men som betyder så mycket mera för det inre redaktionsarbetet och utgör tidningens samvete — samt naturligtvis först och sist Zweigbergk själv. Att denne i sin krafts dagar var en av våra mest betydande politiska publicister med en sällsynt finskuren penna och av aldrig svikande självständighet, det visste man förut, men här har också några kloka, insiktsfulla och vittnesgilla personer givit en rad närbilder av Zweigbergk sådan han tedde sig i den dagliga livsuppgiften, i kamratkretsen, i politikens virvlar och i den kritiska psykologiens belysning. Man finner här åtskilligt av materialet till den biografi, som inte borde låta vänta på sig alltför länge; Zweigbergk förtjänar självfallet en sådan vid sidan av män som Hierta, S. A. Hedlund, Adolf Hedin — för att inte tala om Rudolf Wall, som var företagare långt mer än publicist och idéskribent. Den nu utkomna minnesvolymen rymmer eljest en myckenhet fyllnadsgods, anekdotiska eller kulturhistoriska småbidrag, som knappast intresserar utanför en snäv krets av yrkesfolk, och det är med särskild iver man emotser en utlovad fortsättning om Dagens Nyheters politiska historia. Ett av de längre bidragen i första delen tilldrar sig emellertid en speciell uppmärksamhet, om också inte av det smickrande slaget. Det är Anton Karlgren, andre redaktör 1910—1923, som skriver om den sensationslystna front-page-journalistik av amerikansk typ, som han stoltserar över att ha introducerat i Dagens Nyheter. Framställningen är sällsynt arrogant och präglas ibland av en nästan kväljande cynism, som då det talas om första världskriget som ”förstklassigt förstasidesstoff” eller då det förtjust konstateras, att en stegring av upplagan inträdde var gång ett bloddrypande mord smälldes upp med feta rubriker på första sidan. Det är dylikt som Karlgren har den dåliga smaken att kalla ”de friska Dagens Nyheters-tagen”, och när han ger Gustaf Hellström en känga för att dennes utrikeskorrespondenser inte passade för första sidan, så märker han tydligen inte att det är att ge dem högsta betyg för saklighet och vederhäftighet. Karlgrens bidrag är ägnat att formligen göda den missaktning för publicistens yrke, som man alltjämt stöter på i de vidaste kretsar, och det utgör inte minst därigenom en vanprydnad för den föreliggande volymen. Av helt annat skaplynne är det andra av de här notifierade arbetena, en statsvetenskaplig avhandling om Svenska Dagbladets idé- och konjunkturpolitiska utveckling under åren 1897—1918 i dess samband med denna epoks historiska händelser. Den naturliga utgångspunkten är given i den rekonstruktion i nittiotalets kulturliberala anda som ägde rum, när det gamla organet för en protektionistisk konservatism övertogs av ett nytt konsortium med Ernest Thiel och Helmer Key som huvudintressenter. Slutpunkten har satts vid första världskrigets upphörande, då det onekligen var en annan tid som tog vid. Från första stund har författaren uppmärksammat de ekonomiska intressenterna och den roll som de, mer eller mindre öppet, har spelat för tidningens skiftande ställningstaganden och för dess gradvis skeende högerglidning, till dess den vid periodens slut framstod som ett organ för storsvenska företagar- och producentintressen. Redan under storstrejken hade Svenska Dagbladet tagit arbetsgivarsidans parti, men eljest var det, såsom författaren har påvisat, framför allt försvarsfrågan som drev den över åt höger; år 1911 utgick ordet frisinnad ur karakteristiken av tidningens strävanden. Från att 1906 ivrigt ha stött Karl Staaffs rösträttsförslag kom tidningen 1914 att höra till den liberale ledarens häftigaste motståndare. Av finansintressenas betydelse för denna förskjutning får läsaren en övertygande, delvis beklämmande bild, liksom också av de därmed synkroniserade förändringarna inom medarbe-tarstaben. Mindre klart belysta blir däremot åsiktsförändringarna hos de ledande personligheterna själva, sådana de har skett under tids-händelsernas tryck. Detta hör i sin tur samman med, att författaren visserligen ger sakliga, utredande referat av tidningens ståndpunkter till olika frågor och vid olika tillfällen, varvid också de osamstämmigheter mellan 144