BOKRECENSIONER olika medarbetare som länge tolererades noggrant har beaktats, men det brister uppenbart i fråga om analyser och karakteristiker, stannar alltför gärna vid det snustorrt och träaktigt referatmässiga. En rad prominenta personligheter med Harald Hjärne i spetsen införs successivt i blickfältet, men de presenteras endast i formler som hämtats ur gängse handböcker, aldrig genom självständiga psykologiska, personhistoriska och kulturhistoriska bestämningar. På det viset blir de knappast mer än namn eller åsiktsautomater, och det överlämnas åt läsaren att sätta individuellt kött på idéskeletten. Författarens bristande förtrogenhet med angränsande kunskapsområden, särskilt då det kulturpolitiska, får ibland nästan komiska uttryck såsom då Böök karakteriseras som estet därför att han ogillade alliansen mellan skönlitteraturen och den politiska vänstern; en motsvarande allians med den politiska högern hade han som bekant inga invändningar emot! Det fascinerande och betydelsefulla ämnet måste sålunda sägas ha fått en ganska torftig behandling, men eko-nomihistoriskt och åsiktshistoriskt sett framläggs ett omfattande material, som troligen kommer att bli av största värde för en framtida forskning på området. Själva hopsamlandet av tidningshistoriskt material är oerhört tidsödande och mödosamt så länge det saknas bibliografiska uppslagsverk inom dessa gebiet. Efterhand som opinionsbildningen och idéutvecklingen i alla deras skiftningar allt noggrannare måste följ as och studeras i pressen, blir dylika uppslagsverk allt svårare att undvara. Det må därför vara motiverat att här peka på ett norskt initiativ, ett pionjärverk av denna typ, Reidar Øksnevads litterära tidningsbibliografi över Dagbladet 1869—1910, där alla viktigare inlägg i litterära frågor i en stor, ledande huvudstadstidning sorgfälligt har förtecknats och i en mängd fall också har karakteriserats genom korta utdrag och citat. Om det existerade liknande bibliografier rörande Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets litterära, kulturella och politiska meningsyttringar, skulle den svenska forskningen på dessa områden betydligt underlättas, och det skulle på ett helt annat sätt bli möjligt att samordna personhistoriska, idéhistoriska, psykologiska och politiska synpunkter. Holger Ahlenius IMPRESSIONISMEN SOM EXPRESSIONISM Oscar Reuterswärd: Impressionisterna inför publik och kritik. Bonniers 1952. 28:—. Till största delen är Oscar Reuterswärds bok en omsorgsfull redogörelse för det som dess titel talar om: det offentliga mottagande som den impressionistiska målargruppen fick, närmare bestämt under sin ”heroiska” period mellan det första samlade framträdandet 1874 och den åttonde expositionen 1886. Framställningen är och måste vara ganska schematisk. Då och då öppnades en utställning där och där, deltagarna var representerade med de och de tavlorna, kritikerna skrev så och så. För att inte gå vilse är läsaren tvungen att hålla reda på en mängd namn av vilka rätt få är minnesvärda i och för sig; är han rädd för den ansträngningen gör han klokast i att genast placera volymen bland uppslagsböcker och lexika, för eventuellt kommande behov. Det krävs emellertid inte något enormt specialintresse för att en systematisk lektyr ska ge utbyte. Debatten om impressionismen är en av de första och största av de kampanjer för och emot olika ”modernistiska” riktningar, som hör till de karakteristiska företeelserna i nyare västerländskt konst- och kulturliv. Reuterswärd har utsatt sig för mödan att gå igenom hela det stora, svåråtkomliga materialet, och han delger det med en frikostighet som man har skäl att vara tacksam för. Det vore kanske överdrivet att beteckna striden om impressionismen som ett paradigm för senare sammanstötningar mellan gammalt och nytt; men det är rätt lustigt att se hur mycket som går igen. Här är alla de välkända figurerna med i spelet. Den okvalificerade unge entusiasten, som inte kan göra reda för sin entusiasm utan nöjer sig med att utropa den, om han inte förlorar sig i undermålig argumentation; den principiellt förstående kritikern, som utövar välvilja från främmande förutsättningar och konstruerar ohållbara sammanhang; den barske eller ironiske eller indignerade motståndaren, som talar om mystifikation och obegriplighet eller slarv och okunnighet eller ”andefattiga ämnen” och frånvaro av sådana nationella karaktärsegenskaper som klarhet och måtta; dessutom en mängd korsningar mellan de olika typerna, och lite längre fram 5 BLM 1953 II 145