TEATERKRÖNIKA det, att ”det är ögonblickets skapande ingivelser snarare än ögonblickets yttre syner som den fasthåller”. Det låter sig sägas; men går det verkligen att ställa upp en motsats annat än på procedurplanet? Är inte det karakteristiska för Monet just att ”skapande ingivelser” och ”yttre syner” utgör en identitet? Och kan inte denna identitet läggas till grund för en avgränsning av impressionismen mot annan uttryckskonst lika väl som mot annan intrycks-konst? Reuterswärd drar från sin utgångspunkt gränsen bara åt det senare hållet. Det är knappast mindre ofullständigt än den ge nomförda imitationsläran, som utan tvivel är estetiskt naiv men som å andra sidan har stöd i ett referenssystem där de allmänkulturella punkterna inte saknas så påfallande som hos Reuterswärd. ”Impressionisterna” kunde tänkas ge upphov till en ändlös diskussion; i sista hand är hyfsningen av denna mindre en internt konsthistorisk än en allmänt logisk och metodolo-gisk fråga. Det är inte vanligt att en bok, som väsentligen har historisk karaktär öppnar så vidsträckta perspektiv. Bengt Holmqvist TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE "Barabbas” på scenen Knappt fyra år har gått sedan Pär Lagerkvists senaste sceniska nyhet, ”Låt människan leva!”. Hans belägenhet har ändrats grundligt på den korta mellantiden. Då kunde jag i denna krönika kritisera de våra, som försummat att göra honom känd för världen, och jag kunde uttrycka farhågor att han som andra glömda genier från Sverige skulle få ödet att bli en framtidens antikvitet snarare än ett samtidens välbehövliga ferment. Det har ändrat sig nu. Kort efter kom nobelpris och översättning på språk, som blir allt fler. Medan ”Låt människan leva!” av många uppfattades som en tämligen lam sista suck av en äntligen lyckligt ihjälklämd, så har knappast något svenskt scenverk mötts av sådant förhandsintresse som teaterversionen av ”Barabbas” (Dramaten den 30 januari; även utgiven i bokform. Bonniers 1953. 9:50.) Denna parallaxändring gör att kritikern utan att missförstås torde kunna övergå från fastställandet av Pär Lagerkvists rätta storleks-klass till en mera närgången spektralanalys. Han finner då, ej minst i ”Barabbas”, många skumma band och fläckar. För det första är teaterstycket så underlägset prosaberättelsen. Det var att befara. Pär Lagerkvists konstnärliga styrka är halvtoner na, att inte säga sjättedelstonerna, och särskilt boken ”Barabbas” var ett mästerverk av undanglidande mellandagrar mellan tro och tvivel och verkligt och overkligt. Nu skulle detta överföras till scenspråkets enkla diatoniska skala. Det har blivit fatalt kromatiklöst, och verkar väl så än mer för att man gör jämförelser i minnet. Ett stelt tablåverk med plan och räta vinklar. Det hindrar ju inte att där finns slående figurer och detaljer som skar in. Barabbas själv var en, så som Anders Ek framställde honom, med skägget som en rotborste och ansiktet stelnat i en krampaktig grimas. En fåordig, nästan stum figur — han verkar ännu stummare än i berättelsen, men det är inte lika mycket till fördel, och det var egentligen ett litet mirakel att Anders Ek kunde hålla uppe intresset för honom så pass, utan den stora befriande deklamation som man hela tiden liksom satt och väntade på. Vid läsningen underlättar hans fåmäldhet identifikationen, på teatern tvärt om. På teatern ser vi honom villrådig, vid läsningen ser vi med hans egna villrådiga ögon. Det är en avgörande skillnad. En figur som blev starkt suggestiv, ja nästan odräglig, så påträngande, var den återuppväckte Lazarus, där han viskande, blek och skallig som en slaktad griskropp satt och bröt 147