TEATERKRÖNIKA små munsbitar av brödet och stoppade till den tvehågsne Barabbas. Åskådaren tyckte att han fick tuggan i halsen själv. Här tillkommer nog äran Olof Molander i lika hög grad som Jan-Erik Lindqvist och Pär Lagerkvist. Det var en fläkt av de onda sagorna från fordom, med deras mångtydiga, fräna artistiska blixtsken. Annat som följde var dess mera konventionellt, med onda hedniska slavdrivare och goda kristna martyrer på löpande band som planscherna i en garanterat renlärig uppbyggelse-bok från Evangeliska fosterlandsstiftelsens förlag, trots Erik Olsons lätt halmstadsbetonade plastikdekor. Blandade karameller, geni och kolportage, släpiga longörer med ett och annat flammande ögonblick, en och annan gripande passus. Men det underbara ljusdunkelverket ”Barabbas” var detta icke. En förskjutning av linjerna, som man lätt konstaterar, tycks ha skett i författarens grundhållning, nämligen i riktning mot större tro. Medan berättelsen ”Barabbas” föreföll att vara skriven av en agnostiker, visserligen av en som vördar tron och gärna skulle vilja tro, så förefaller dessa tablåer att vara sammanställda av en troende, som vill mana sina med-bröder till fördragsamhet mot de stackars tvivlarna. Kanske är det en följd av den hårdhänta visualiseringen. Nyckelrepliken i prosaboken fanns på dess berömda sista sida, där Barabbas, själv på korset, talar ut i mörkret, som om han riktade sig till det: ”Till dig överlämnar jag min själ.” Nyckelrepliken i skådespelet är i stället de ord som Petrus får säga: ”Detta är en olycklig människa, och vi har ingen rätt att döma honom. Vi har ingen rätt att döma en människa för att hon inte har någon Gud.” Det är ett humant budskap, och det vore säkert en oerhörd vinning om den andan kunde genomsyra alla kristna församlingar. Men jag, som inte själv är kristen, kan inte hjälpa att jag dock häri tycker mig finna en kontraktion av synfältet, en rent mänsklig förminskning. Kanske har jag fel i det. Den agnostiska våndan i prosaboken var konstnärligt gripande, men som själshållning låter den sig väl i längden inte uprätthållas. Antingen är det sant att Jesus uppstod från de döda osv., eller är det inte sant. Och om det inte är sant, så är det antingen värt att tro på osanningen, eller också är sanningen trots allt värd mer, och då får man besluta sig att söka sitt goda i den. Det finns bra recept för konsten att lära sig tro. Bry dig inte så mycket om ditt tvivel, manar Pascal, iakttag de yttre kyrkliga bruken, så kommer tron av sig själv. Så är det nog. Och det finns också recept för konsten att försonas med klarheten. ”Barabbas” har en av sina rötter i en fakticitetsdiskussion, den som för ett kvartssekel sedan fördes hos oss om de bibliska händelsernas sanningshalt, av Hjalmar Söderberg bland annat. Pär Lagerkvist har väl tyckt sig gå utöver den diskussionen genom att gå från yttre händelser till det andliga planet, men fråga är om det verkligen var ett steg fram. ”Det är vackrast när det skymmer.” Ja, som övergångstillstånd. Men skymningen måste bära mot dag eller natt. Grinet hos Hjalmar Söderberg är säkerligen Pär Lagerkvist utomordentligt vedervärdigt, men frågan är om han någonsin haft ögon för den oerhörda klarhetslidelse som hos Söderberg låg bakom grinet. Visst är att denna vilja till följdriktighet, denna flammande lidelse för klarhet är Pär Lagerkvist själv förment. Men inte heller för den sakens skull har vi rätt att döma en människa. ”Ramido Marinesco” på Lilla Dramaten Glädjande nog ser det ut som Ragnar Josephsons idé att ta upp ”Amorina” skulle följas av den renässans för Almquist som teaterdiktare, som han syftade till. Teatern i Gamla stan förbereder när detta skrives ”Drottningens juvelsmycke” och den 20 dec. gavs av Dramatens elever för första gången offentligen ”Ramido Marinesco” på Lilla scenen, en föreställning som därpå under hela januari har förekommit några gånger i veckan och utgjort ett mycket uppskattat eftermiddagsprogram. Det var som sagt elever, men de gjorde bra ifrån sig. Inte minst glädjande var deras förmåga att läsa den vackra versen på rätt sätt, enkelt och chosefritt, men ändå så den kom fram med sitt elfenben och sitt törnrosaskim-mer. Där får väl Mimi Pollak inhösta lovordet, det är hon som har varit instruktris. Scenbilden, av Marik Vos och Olof Thunberg, öppnade sig vackert mot ljus bakgrund, utan mer av rekvisita än vad som oundgängligen behövdes för aktionen och för att ange lokal. Ett och annat konstlat skratt, ett och annat onödigt språng kunde man väl ha önskat bort, men på det hela intogs man ganska restlöst av ett framförande med den viktigaste dygden, 148