TEATERKRÖNIKA den att låta verket tala; och så förstås just av den avväpnande ungdomligheten. Jan Malmsjö har man förut sett göra diverse starkt färglagda krumelurer i olika pjäsers utkanter, och han har i allmänhet gjort dem mycket bra, men att han kunde bära upp ett huvudparti med så mycket lyrism och gossaktighet kunde man inte därav ana. En överraskning för mig var också Emy Storm, som utan att tillgripa föråldrande mask fick fram moderligheten och den mogna värmen hos sin Donna Bianca. Måns Westfelt var botgöraren Anselmo, och med tillbörlig differentiering framställdes flick-raden: Estella, den oskuldsfulla (Pia Arnell). Ximena, den gäcksamma (Elsa Prawitz), Or-mesinda, den romantiska (Öllegård Wellton) och Juanna, den menediska (Ulla Sjöblom). Det var en intagande rad. Enkelt och outgrundligt som en 1 ilj a — men meningen med det hela? — ”För nutiden ligger en freudiansk tolkning snubblande nära”, försäkrade programbladet. Gör den? Det kunde ju varit roligt få höra den då, om den ligger så snubblande nära. Ja, att den skall finnas är ju klart. Denna egendomliga historia om en yngling som finner att alla flickor som han närmar sig är hans halvsystrar, och genast flyr, gör knappast intryck att vara rationellt utfunderad. Och så den minst sagt underliga, men också underligt fängslande, förso-ningsfantasien i halvljus på slutet — genom att fadern förgiver en son, som han förut gj ort sig all möda att kärleksfullt uppfostra. Nej, nog spökar det här något omedvetet, men att finna det är väl inte så alldeles lätt ändå; då är det lättare att urskilja de litterära rötterna till diktens olika komponenter, t.ex. Byron och Calderön; Goethe för de korta scenerna och snabba uppbrotten (Götz, Faust); romantikens förgiftade ros, eller doft, eller tavla. Kanske var jag omtumlad och bergtagen av Almquist-poesien, men det tog mig nästan ett dygn av undran, innan jag med ens tyckte mig ha nycklarna, och då närmast för att jag erinrade mig den tidigt bortgångna moderns roll i Alm-quists barndomshistoria. Imago. Modersfixering. ”Lämna dig, min donna Bianca?” Den förklädande förskjutningen har gått efter två linjer. Det är i själva verket inte faderns, utan moderns bild som står mellan don Ramido och kvinnorna; det är hennes bild som dödar. Och den paradoxala försoningskänslan i det sällsamma slutet kommer av fadersidentifikation. Samt av den underkastelse som ligger i att ödipusfantasiernas annars vanliga virtuella fadersmord har omkastats till sonens död: ett frivilligt isaksoffer. Sivar Arnérs debut Sivar Arnér har från början varit en fysionomi för sig i vår annars så gongoristiskt utsvävningsglada fyrtitalslitteratur: en kärv, torr, ganska djupborrande analytiker, i besittning av åtskillig kunskap om inbundna själsliv och omaka äktenskap; ambivalent, men mest fientlig, i sitt förhållande till bravado och våld; å andra sidan ej utan en släng av det förakt för kvinnan, som har florerat hos fler i svenska litteraturen. Mest suverän har han annars tyckts mig på realismens husliga veranda. Han fantasi har gäma bibehållit ett senigt asketiskt drag även där den sökt sig till äldre tider eller fantasiriken, som i hans väl första tryckta arbete, novellen ”Skon som krigaren bar”, eller det sista, radiospelet ”Land långt borta”. Vore dessa egenskaper förenade med en smula scenisk förfarenhet och något större förmåga att individualisera dialogen, så skulle man kunna vänta solid, om just ej blommande, dramatik av hans hand. Men det syns brista där, åtminstone ännu, och så som debuten, femaktaren ”Man lyder”, gestaltades under Mats Johanssons ledning på Malmö Intima scen den 30 dec. blev det torrt och grynigt. I någon mån är det väl sysslandet med radiodramatik, som har misslett Arnér. Den har vant honom vid (på scenen) onödig omständlighet i det verbala, kommit honom att försumma diktande genom scenbilden och har, som nyss hos Dagerman, fått honom att allt för mycket lösa upp handlingen i en enformig serie oförmedlade samtal mellan två och två. Men låt mig i stället för att upprepa detalj kritiken inskränka mig till ett kort referat av innehållet och idéerna, som ju hos Arnér är det väsentliga. Den korrekte Tune tror på kamratskap och frihet under ansvar (egentligen ingen frihet förstås) och är gift med en kvinna med det stämplande namnet Dido (hon som trollade karlar till svin). På firmamentet uppdyker kommandomänniskan, den virile lantmätaren och politiske fanatikern Edgar, som senare också visar sig vara landsförrädare och spion. Han drar in Dido inom sin attraktionssfär, där hon snart är maktlös. Hon accepterar allt för njutningen att få lyda, till sist också landsförräderiet — här får Arnér tillfälle till en del 149