TEATERKRÖNIKA nyttig begreppsutredning. Men när Edgar vill göra sig fri henne med hjälp av lämpliga lögner, av självbevarelsedrift och politiska hänsyn, så slår kärleken över i kallt hat och hon skjuter honom. Som bifigurer står en del manliga medlöpare och beundrare till Edgar, av mer eller mindre masochistisk och invert färg. Diskussionen av spelet mellan frihets- och underkastelsedrift är huvudsaken, och där förekommer en hel del klatschiga formuleringar. Psykologien är däremot inte särskilt remarkabel, för att vara av Arnér. Kanske hade den framstått mera fängslande, om Sven-Eric Gamble kunde ha gjort något mera suggestivt av sin envetne, men tämligen attraktionslöse Edgar, och om Margreth Weivers som Dido på något sätt vid sidan om texten hade kunnat bli ett instinktens praktdjur. Hon var nu en rätt genomsnittlig liten kontorskvinna, och som sådan bra ända fram till det otroliga slutet. Det kunde ha sin mening, men blev inte just så roligt. Å andra sidan var Rune Turessons Tune fullt tillräckligt tråkig för att göra det begripligt att vem som helst förlöpte hemmet. Roligare på teatern kan man ha. Men kanske Lilla Dramaten och Göteborgs-studion kan förmedla ett bättre intryck. Också där står pjäsen på lut. Annars bättre lycka nästa gång. En mindre god start är av avgörande betydelse endast i korta lopp, och vem vet? — Sivar Arnérs hela typ verkar avgjort långdistansare. Diptyk av Walentin Chorell Mera svenskt: den 20 jan. gick lilla Teatern i Lund lös med sitt andra program, Ingmar Bergmans ”Jack hos skådespelarna”, som publicerades för sju år sedan, men märkvärdigt nog först här fick sin urpremiär. Föreställningen hade regisserats av Eric Heed, som också spelade Jack, och vid uppsättningen hade fått råd av författaren. Pjäsen har jag tidigare anmält i BLM (1946, sid. 418) men om föreställningen, som jag ej sett, skall blott konstateras att presskritiken var välvillig. Norrköping—Linköping lanserade den 9 jan. ett dubbelprogram, två tvåaktare av Wa-lentin Chorell. Dagny Stenius har tidigare spelat ”Madame” i Åbo och Helsingfors, men kanske just det blev hennes fallrep, med känslan av bedräglig säkerhet; nu föreföll hennes prestation tämligen mekanisk och alls ej i klass med den briljanta divarollens möjligheter (jfr BLM 1952, sid. 130). Den pjäsen blev i alla fall mindre förstörd än ”Haman”. Den senare är en orientalisk legend om strebern-gunst-lingens fall, sedan han snarats i sin egen fåfängas ögla av en gammal räv till tjänare, som han tidigare sparkat undan. Stycket är utmärkt av Chorells kraftiga linjer och räta vinklar, som är en dramatisk tillgång, om ock en tvivelaktig jordmån för poetisk klärobskyr. Fullt så naket och renons på undertoner som det framstod här behöver det dock alls inte vara. Uppläggningen var på tok för melodramatisk, och värst hos Haman själv, Ingemar Pallin. Det var på sitt sätt en upplevelse att se honom, för man hade inte drömt att han kunde vara så dålig; kroppsvikten på fotbladen och hälarna utåt, de uppspärrade händerna rytande mellan ljumskarna och naveln, medan han kastade fruktansvärda blickar ät höger och vänster: det var älsklingsposen. Keve Hjelm träffade mycket riktigare med sin hale storkonung, farlig som en dubbelslipad dolk; det var bara litet svårt att förstå att just denna typ av despot visade en så stor kärlek till blommor. Sture Ericson gjorde luvern till tjänare, dörrmattan, som Haman snubblar på; rödskäggigt och habilt. Johnsson-Cloffes dekor var förnämlig. Två franska komedier Marcel Achards ”Le Moulin de la Galette” hade sin urpremiär på Th. de la Michodière i Paris några dar före nyåret 1952 och klöv då i hög grad den ledande kritiken. Jean-Jacques Gautier tyckte att författaren hade återfunnit den lekfulla poesin och ömma psykologin från sina bästa årgångar, och mycket positiv var också Robert Kemp; medan Roger Nimier fann historien totalt démodé med ”en handling, vars anda svajar mellan 1890 och 1930 utan att nånsin råka ens i närheten av 1952”. Det ena som det andra kan samtidigt vara sant. Pjäsen är charmfull som en näpen saga, och lika konstruerad — på en gång söt och delikat. Publiken lät sig i alla fall inte skrämmas av dess sötma, den strömmade årslångt till; och kunde det ske i Paris, där man hade modellerna under näsan och kunde jämföra och där smaken för det beska på det hela taget är så mycket större än hos oss, så får man inte förundra sig att detsamma skedde hela januari månad i Göteborg, vars studio den 2 jan. lanserade pjäsen under namnet ”Mont-martre”. Besinna bara skimret kring det nam 150