TEATERKRÖNIKA net för generationer turistsvenskar! — och vem kan säga att det vore helt oförtjänt! Och det begav sig att även mitt motstånd smalt totalt, inför det tjusiga spel som presterades av Annika Tretow, Erland Josephson et consortes. Han är musiker och hon målar porslin, och de är gifta, och fast de är barnlösa är de ännu efter femton år så fattiga och så sorglösa och lyckliga, som bara ett konstnärspar kan vara i Paris, och kanske också där endast hos Marcel Achard och i veckotid-ningsnoveller. När den rike och skumme kusin Olivier (Curt Masreliez) kommer stickande med sina checker och blomuppsatser i rätt tydliga avsikter, så får han det svar han förtjänar så det sjunger, av dem båda. I det längsta. I ett svagt parentetiskt ögonblick kapitulerar förstås Isabelle, så är hennes namn; och hans, Augustes, förtvivlan är stor och bottenlös. Allt är sönderslaget, för evigt. Men med hjälp av en nervkris, som hon skickligt utnyttjar, vet den oskuldsfullt listiga lilla varelsen att inom loppet av en kort akt återvinna hans medlidande och därmed det förtroende, som hon ej mer skall missbruka — och se där vid ridåfallet de två igen, sams och förenade för en ny lycklig femtonårsperiod. Det låter som trams, men underverket är att det egentligen knappast verkar så, när det spelas som det skall, tack vare Achards många små fina psykologiska iakttagelser, hans troskyldiga naivitet, som nog delvis är äkta, och hans utomordentligt goda hand med det teatertekniska. Men förljuget dock? Ja visst, som alla halvsanningar. Halvsanning och följugenhet är i så fall också Camus’ och Sartres gruvligheter. Tillvaron är inte heller enbart mord och fosterfördrivning. Men allt beror på vad konstnären lyckas få oss att acceptera som sannolikt. Livet har både det ena och det andra, och det råkar vara så att det verkligen finns unga par, som håller hop i trofast idyll, inte minst i vindskyffena under Paris’ takåsar. Jag vet det alldeles bestämt. Någon gång kan det vara skönt att få dröja ensidigt vid den vissheten. Skicklig teaterman, fast kanske inte lika skicklig som Achard, är också Jacques Deval, men barnasjälen saknar han, alltså också förmågan att utnyttja den kommersiellt; och så framstår han i sina pjäser i allmänhet som den visserligen drivne, men dock typiske fäsören, där Achard trots allt otympligt alltid är och förblir ett stycke scenpoet. ”1 kväll i Samarkand” (”Ce soir å Samarcand”) med sin evigt tacksamma cirkusmiljö och sitt noga doserade kvantum orientalisk fatalism och kvasimysticism är nog annars ett av Devals mest välberäknade stycken, ägnat att förföra ej blott en publik som vill underhållas utan även kräsna kritiker, det visar erfarenheterna från Paris; men då får det spelas så alldeles överdådigt briljant, mycket bättre än som skedde på Vasan (prem. 29 dec.). En ”fakir”, halvt charlatan, halvt äkta tankeläsare, räddar en skön lej ontämjerska från två beundrare och åt sig själv, genom att låta henne se i glaskulan, där hon i olika variationer ser att hon, efter sitt giftermål med dem, skall gå ombord på en båt, som är bestämd att gå under, och så drunkna på själva sin födelsedag. Hon flyttar över sina känslor på fakiren, gifter sig med honom och finner att det var honom hon alltid älskat; när han häktas och tar sitt liv, blir livet henne så tomt att hon självmant går ombord på den dödsdömda båten. ”Ingen undgår sitt öde — friheten ligger bara i att vi gör frivilligt det ödet bestämt åt oss.” ”Elle fait réver”, skrev Edmond Sée om den bittersöta tragikomedin. I Stockholm var det ingen kritiker som föll i drömmar. När jag själv såg den, rätt långt efter premiären, slog det mig hur ofullkomlig och trasig aktionen ännu var, i samspelet och på de flesta händer. En regissör visar ju inte sin förmåga bara genom att ordna uppfinningsrikt med sceneriets sättstycken och vagnar, vilket gick an, utan först och främst i instruxen, i förmågan att ge kontraster och enhetston, och där brister tydligen Per Gerhard kapitalt. Gunnar Björnstrand hade annars i sin lugna auktoritet en bra grund för framställningen av fakiren, och Maj-Britt Nilsson fängslade i slutscenen, där förtvivlan kommer över henne, men också först då; t.ex. den komiska och dock så upplagt tacksamma svartsjukescenen mot Ulla-Bella Fridh gjorde hon närmast elevmässigt, rent bedrövligt. I seriösa roller, där liv och lidelse får släppas in, kan Maj-Britt Nilsson nå minst lika högt som någonsin Annika Tretow, det visade hon på Dramaten, också i så anspråkslösa pjäser som ”Dags att leva” och ”Vrakgods”, och det skymtade även här. Men som komedienne når hon inte halvvägs till Tretows nivå, för att nu hålla oss endast vid denna enda jämförelse. Det är den enkla sanningen. Synd då, att hon inte stannade där hon var, eller sökte sig en handledare som kunde lära henne det nya facket. 151