TEATERKRÖNIKA Tre färgrika nyårsspektakel Medan Studion höll på med Achard, spelade Stora scenen på Göteborgs stadsteater Paul Vincent Carrolls ”Hederligt folk”, som anmäldes i fjol från Malmö (BLM 1952, sid. 132). Göteborgsgiven fick sin formidabla karaktär dels från Torsten Hammaréns regi — och han är alltjämt densamme, den mest frenetiske sammanpiskare av livliga gruppscener som över huvud har förekommit här i landet — dels från Gerd Hagmans lika formidabelt vitala, rödhåriga Rita Ronan. Det bästa betyg som kan ges åt föreställningen är att den inte verkade bråkig trots allt fläng som utvecklades; och att glädjen höll sig nästan ända till slutet av tredje akten. (I Malmö slocknade det av efter den första.) Fina och stillsamma karikatyrer av Håkan Jahnberg, Yngve Nordwall och Benkt-Äke Benktsson; samt mera bullrande burlesker av Harry Ahlin, Tore Lind-wall och Herman Ahlsell. Pjäsen togs ett par veckor senare upp i London (Embassy) och hette då ”The Devil Came from Dublin”, det tredje engelska namn den begåvats med. I Hälsingborg såg jag Shakespeares ”Trettondagsafton” i en rätt omtvistad version — revision och regi: Gunnar Olsson — men med den vackra Marianne Stjernqvist alldeles oomtvistligt till sin fördel alltigenom, och inte minst i strandningsscenen, som ställts främst, och som blev mycket fint gjord i Olof Mon-telius’ påhittiga dekor. Revisionen hade gått rätt illa åt hertigens och Violas poetiska monologer, liksom åt Narrens ridåvisa, det var synd; men hade lämnat allt önskligt utrymme och kanske litet mer åt de tre gynnarnas glada dryckeslag (Sven Magnusson, Håkan Rylan-der, Karl-Erik Flens). Britta Bilisten var den sköna och mörka grevinnan Olivia. I Uppsala (16 jan.) var det nypremiär på Aristofanes-Harrie-Gullbergs (och Sten Bromans) ”Lysistrate”. Kerstin Rabe i titelrollen var både livssprakande och statuarisk, Ingvar Kjellson och Agneta Prytz hörde till dem som drog det största komiska lasset och för övrigt var det ett mycket stort antal herrar och damer som fördes successivt i elden och omsider förenades i den avslutande backanalen. Det var det största utstyrselnummer som Uppsala stadsteater dittills vågat sig på, och det artade sig åtminstone vid sej ourens början också till den största publikframgången. Från Charles Morgan till Garcia Lorca ”Flodlinjen” (”The River Line”) är Charles Morgans andra pjäs — den första var ”Vibrationer” (”The Flashing Stream”) som på sin tid gick bl.a. i Stockholm och Göteborg. ”Flodlinjen” hade sin urpremiär vid Edinburgh-festivalen 1952 och har också utkommit som roman, fast författaren såsom gärna sker försäkrar att det är konceptionen som drama, som är den ursprungliga. Det är ett stycke mycket typisk Morgan, alltså mest cerebral diskussion av attityder, mindre människoskildring eller kollision mellan viljor. Det hindrar inte att där kan komma in ett verkligt dramatiskt sting, men det sker mest i mellanpartiet, som spelar i Frankrike under kriget, och även där mest tack vare den laddade miljön: tyskarna går ute på gatorna, motståndsmännen döljer flyktingar inomhus med livet på spel, spioneri och kontraspioneri och ogrundade misstankar om spioneri korsar varandra och leder till summariska domar och drastiska förfaringssätt från båda hållen. I Storbritannien har pjäsen väckt uppmärksamhet inte minst för den bragte i erinran alla orättvisa bryskheter som begicks under krigets nödtvång eller täckmantel, också i hemlandet; och kritikern Roy Walker liknade den av den anledningen vid ett isberg, som bara visar tiondelen av sin massa över vattnet. På Nya Teatern (4 jan.) blev det väl mera utförandet, som fick bära upp. Och fast det var gott över lag undrar jag om det verkligen blivit en publikframgång med en krigspjäs hos oss just nu, utan det lysande stödet av den stora äktheten hos Gunn Wållgren och Sven Lindberg. Gunn Wållgren hade skickligt genomfört en fransk brytning, utan att det på minsta sätt tog bort hennes ofta omvittnade, men därför inte mindre fenomenala naturlighet. Visst kan man säga att inte heller detta var en uppgift för en skådespelerska av hennes format att bita i, men hur ofta har hon fått det? Fyra gånger på de sista sju åren. På en av dem gick hon bet (Yerma), men de tre andra hör till mina största teaterupplevelser. Ingen av dessa skedde på Nyan. Ytterpartierna i ”Flodlinjen” spelar i en engelsk familj några år efter kriget och är ganska konventionell och slät teater. Slutscenen hade i originalupplagan ett spiritualistiskt inslag, i det den unga flicka, som förekommer i pjäsen, blir föremål för formlig invasion av den döde broderns ande. Översättaren eller 152