TEATERKRÖNIKA iscensättaren (Per-Axel Bränner) hade strukit eller mildrat där, och det bör Ingrid Thulin vara glad över. Så till sist helt kort ett omnämnande av ännu några föreställningar, som icke inneburit rikspremiär. Boulevardteatern satte den 14 jan. upp J. B. Priestleys tidigaste, och redan tydligt begåvade pjäs ”Dangerous Corner”, under namn av ”Mysteriet Martin”, och gjorde det skapligt. Ateljéteatern i Göteborg gav från den 5 jan. sin hittills bästa föreställning med H. C. Bränners välkända ”Syskon”. Ett perfekt utförande fick Albert Hussons hårdkokta komedi ”La Cuisine des Anges” på Alléteatern i Stockholm (16 jan.), där den kallades ”Trasiga änglar” och där Sam Besekow anlitats för uppsättningen; pjäsen anmäldes i förra numret under annat namn från Uppsala. Ibsens ”Vildanden” gick den 21 jan. ut på en längre riksteaterturné. I den given var det mest familjen Ekdal som var verkligt remarkabel. Den framställdes av Anders Henrikson, Linnéa Hillberg och Ann-Mari Wiman. Resten låg långt under. Något större utrymme skall här ägnas Lilla Dramatens giv den 9 jan. av Garcia Lorcas ”Fröken Rosita, eller Blommornas språk” (”Dona Rosita la Soltera, o El Lenguaje de las Flores”). Inte heller detta var visserligen någon riksnyhet. Dramaten hade på sin tid chansen att lansera detta utsökta stycke scenpoesi hos oss, men föredrog att komma starkt på sladden; utom i Göteborg, varifrån stycket anmäldes i denna krönika (BLM 1951, sid. 217) har det i mellantiden visats av Riksteatern i de flesta av landets teaterbegåvade städer. Men en kvinnokonstellation Schild-knecht—Teje—Tidblad är något man inte ser var dag. Tänk på vad den innebär av svensk teaterhistoria! Men det glömde man för vad den innebar av ögonblickets levande liv. Visst kan det med rätta sägas att Inga Tidblads Rosita även som ung var mera liljan än den knoppande rosen, och det artificiella i sitt spel som stöter många kommer hon aldrig ifrån; men är inte också snidad alabaster, eller en rosenslipad diamant artificiella ting, och hur smeker dem inte ljuset! Så mycket mer robust färg var det över Tora Tejes trotjänarinna, medan Maria Schildknecht var livserfarenheten förkroppsligad, helt nobless, klokhet, välvilja. Annat i föreställningen var ej alltid lika gott, en del direkt generande plumpt, men det vill vi förgäta. Apropå Garcia Lorca förstår jag inte varför vissa svenska kritiker envisas att tala om hans stora trilogi av kvinnodramer. En trilogi är en serie dramer, som bildar varandras fortsättning och åtminstone delvis har personerna gemensamma, och någon sådan har han aldrig skrivit. Hans stora kvinnospel är fem till antalet, och av dem är ”Rosita” inte det minsta. Oöversatt kvarstår hos oss det första i raden, ”Mariana Pineda”, som spelats mycket i Sydamerika de senaste åren och vid uppförande i Italien 1951 gjorde så starkt intryck, därför att det syntes som diktarens tidiga profetia om hans eget öde och död. Oöversatta och ospelade är också flera andra av hans verk, som det djupa och bisarra ”Asi que pasen cinco anos” (”Så går fem år”) och en del småpjäser, som inte finns i de samlade skrifterna, men nyligen hittats och även uppförts (i Paris), såsom Tlickan, studenten och sjömannen” och ”Buster Keatons promenad”. De efterlämnade fragmenten av det arbete han höll på med när han dräptes, ”El sangre no tiene voz” (”Blodet har ingen röst”), lär också kunna hopsättas till något spelbart. Låt oss hoppas att Karin Alin och Hjalmar Gullberg inte slår igen sin verkstad förrän de införlivat hela Garcia Lorca med vår teater och litteratur, lika fast som Hagberg införlivade Shakespeare. De skulle kunna det, och han är värd det. 153