FILMKRÖNIKA EN BLANDAD KVARTETT Giftet. Manuskript och regi: Sacha Guitry. Nattens skönheter. Manuskript och regi: René Clair. Franco-Londonfilm. Snön på Kilimandjaro. Manus: Casey Robinson. Regi: Henry King. Fox. Prickskytten. Manus: Harry Brown. Regi: Edward Dmytryk. Columbia. Sacha Guitrys ”Giftet” är en mycket rolig film om ett ohyggligt äktenskaps upplösning i hustrumord. Den utpinade äkta mannen Michel Simon kör brödkniven i magen på sin försupna hustru vid middagsbordet, varefter det visar sig att hon just till samma måltid hade hällt råttgift i hans vinglas. Mördaren talar belåtet i egen sak inför rätta, visar jurymedlemmarna sin hustrus fotografi, frikänns och återvänder som en folkhjälte till sin hemby, där affärerna har blomstrat upp till följd av byns plötsliga ryktbarhet. I denna makabra historia finns satir både över den konventionella kärleksromantiken, den katolska religionen och den franska rättvisan. Kanske finns det också en antydan till en fabel om den oupplösliga och olyckliga föreningen mellan Frankrike och Tyskland, evigt dömda att leva sida vid sida under ömsesidiga mordförberedelser där den som först kommer åt att ge den andre dödsstöten blir frikänd och hyllad som segrare. Men som alla Sacha Guitrys filmer är också denna framför allt ett maliciöst artistiskt uttryck för Sacha Guitrys totala och cyniska genomskådande av den tillvaro där giftläran alltid hört till de ämnen som fascinerat honom mest. Den munviga frun i apoteket som läser högt ur receptboken i ”Giftet” och känner sina medmänniskor på deras kemikalier har starka drag av författaren själv. Han gör samma sorts lakoniska analyser och lika kemiskt fria från grumlig känslosamhet. Som alla etsare arbetar han med frätande syror, och knappast någon i något lands film gör skarpare bilder med mera raffinerad ekonomi i uttrycksmedlen än denna överdådiga skildring av den halvsovande och halvrutt-nande småstadshålan. En triumf för hans speciella humor är den verkligt roliga scen där Michel Simon förbereder mordet hos advoka ten, liksom den stackars apotekarens olycksöde. Men intensiteten finns bara i formen. Guitrys cynism har drag av trötthet som framträder när han låter rättegången avspeglas i barnens lek, barnen som ännu är oskuldsfulla och grymma och strängare i sina domar än författaren som känner människorna för väl. Botten i Sacha Guitrys konst är kyla, ofta lätt och gnistrande, ofta befriande i sin bitande galliska skärpa men också ödslig och tom i sin känsloförlamning. Lagom i vintersömnens och maskeradernas månad kommer René Clairs lätta fingerlek med drömmar och verklighet, ”Nattens skönheter”. Dessa löst fladdrande blad ur en ung musikers dröm- och dagbok har en ljusare klangfärg än ”Giftet” (där man är tacksam att besparas huvudpersonernas drömmar). Den unge musikern som inte trivs särskilt bra med den moderna tillvarons jäkt, krångel, tryck-luftsborrar och väckarklockor drömmer sig om nätterna tillbaka till mera romantiska tidevarv i mänsklighetens historia och får uppleva en del av både deras behag och obehag. Det är spirituellt gjort och René Clair har alltid haft ett lyckligt handlag med tid och rum och orsakslagar, får dem obesvärat att dansa efter sin mjukt spetsade penna. Drömmar på film brukar vara beklämmande historier, suddigt framställda magplågor, men här är det undermedvetna dirigerat av en säker hand och säker hjärna. Dessa maskeradscener är ljusa och klara med den behagliga overkligheten hos ett lätt vinrus. Sens moralen är naturligtvis att alla tider har sina obehag för de alltför känsliga och alltför eldiga temperamenten och att det i längden blir mera trassel än glädje av drömda odalisker och herdinnor. Runt hörnet finns i stället den ljuvligaste verklighet för en så ung och intagande romantiker som Gérard Philippe, och så får han både drömmen och verkligheten, flickan i motoroverallen och operan antagen, prinsessan och halva kungariket. Det är en luftig och poetisk saga för snälla barn, som slutar där sagor skall sluta och inte fortsätter fram till silverbröllop och råttgift och knivmord. 154