FILMKRÖNIKA ”Snön på Kilimandj aro” — i färg och med lyckligt slut — är filmvärldens senaste fashionable news. I biograffoajéerna hänger nu porträtt av ”Hemingways kvinnor”, dessa som ”tände en eld som endast kunde släckas av Snön på Kilimandj aro” enligt den insiktsfulla reklamtexten. Ingen vet vad filmens upphovsmän sökte på denna höjd, men till skillnad från den fastfrusna leoparden har de inte nått någon av topparna, inte ens närmat sig snögränsen. De håller sig hela tiden i ett kvalmigt kolorerat klimat, där Kärleken Segrar och bara några autentiska hemingwayska repliker kommer med skydrag från en novell med samma namn som filmen. Annars verkar det snarast som om filmen var byggd på någon halvbra mellanbok av Somerset Maugham med vad det innebär av internationella miljöer, sköna, exklusiva kvinnor och ett amatörmässigt sökande efter omväxling, som är livets mening. Huvudpersonen är en författare som tycker om storvilt jakt och tjurfäktningar och krig, och upplever dem med oförändrat pojkaktigt gott humör. Det är en hygglig pojke som hellre borde vara bilmekaniker eller universitetslärare, framställd av Gregory Peck utan söt-aktighet men också utan alla andra drag. Kärleken och döden har båda mist sin udd i denna framställning — Ava Gardner har några bra spelscener men hela historien är hopplöst grötig och slapp, både i tanke och känsla. Till råga på allt är filmen i färg, i ett mönster av ljusblått och rosenrött som löser upp varje ansats till rytm och stringens. Några scener med vilda djur i Afrika är dock bättre än de jämmerliga vyerna från Paris. Detta fastklamrande vid teknikens resurser och vid det lyckliga slutet är symtom på den ångest, som enligt många iakttagare är det dominerande draget i Hollywood och filmvärlden — en ångest som aldrig blivit erkänd, öppet mött, formulerad och utmanad på det sätt som Hemingway gjorde t.ex. i en novell med namnet Snön på Kilimandj aro. Nu väntas närmast en filmatisering av ”Den gamle och havet” varvid Hemingways torftiga skildring kan väntas bli kompletterad med återblickar på kärlekshistorier och försedd med ett mera tillfredsställande slut, där en eskader ur Förenta Staternas flotta jagar bort hajarna och den gamle blir amatörfiskarnas Oscarvinnare. En Hollywoodfilm som har kommit mera i skymundan och vid vars premiär på fjärde klassens biografer inga damer fick skära nejlikor, är ”Prickskytten”, ett nytt nummer i Stanley Kramers kvalitetsproduktion. Den sysslar med brottets psykologi på ett renare sätt än kanske någon amerikansk film tidigare och med en beslutsam intensitet som återspeglas i den knappa, fasta formen. Den har inga konstnärliga eller psykologiska subtiliteter och dess krav på bättre sinnessjukvård är lättfattligt formulerat av psykiatern i filmen. Men den ger ett väsentligt och inträngande ljus över en människa och därmed också över andra. Sällan har en brottsling skildrats så desperat ensam som Arthur Lantz i rollen av mördaren i denna film, hjälplöst utlämnad åt sin drift till meningslösa och upprörande mord på okända kvinnor. Arten av hans sjukdom antyds bara flyktigt, tyngdpunkten är lagd på hans vanmakt, hans trevande, fruktlösa försök att få hjälp och slutligen jakten på desperadon av beväpnad polis, med befolkningen i panik. När han blir gripen sitter han på en säng med tårar över kinderna, en förvånad pojke med geväret som han hade fått i armén och lärt sig skjuta prick med på hur långa avstånd som helst. Han är ingen desperado och ingen gangsterkung, han är en tillfångatagen pojke i ett krig som han aldrig har förstått, och han kommer aldrig att kunna förstå att andra är rädda för honom som är rädd sj älv. ”Prickskytten” är inte bara ett socialt och medicinskt vederhäftigt debattinlägg om sinnessjukvård åt sexualförbrytare, den är också en skildring av hur en människas ensamhet gör henne sjuk och hur brist på kärlek leder till våld. Viktigare än att bygga ut sinnessjukvården är kanske frågan om hur man skall förebygga den sortens sjukdomar i en värld av sexualhämningar, sexualhunger, maskingevär och ensamhet. Ingrid Arvidsson DET RÖDA BEVISET Film: Ung soldat. Regi och manus efter Stephen Cranes roman ”Det röda beviset”: John Huston. Prod.: Metro. Bok: Lillian Ross: Picture. Rinehart & Co. New York 1952. $ 3: 50. Är 1950 gav Lillian Ross med ett lika mästerligt som taktlöst Hemingwayreportage upphov till en litterär skandalunge. Förra året kastade sig denna livsfarliga dam på filmen. Hennes fem stora artiklar i The New Torker 155