TOMAS TRANSTRÖMER Klockan 18 kommer vinden och spränger fram med dån på bygatan, i mörkret, som en ryttarskara. Hur den svarta oron spelar och förklingar! I orörlighetsdans står husen fångna, i detta brus som liknar drömmens. Vindstöt på vindstöt flackar över viken bort mot öppna sjön som kastar sig i mörkret. I rymden flaggar stjärnorna förtvivlat. De tänds och släcks av moln som flyger fram, som bara när de skymmer ljusen röjer sin existens, likt det förflutnas moln som jagar kring i själarna. När jag passerar stallväggen hörs genom dånet den sjuka hästens stamp därinnifrån. Och det är uppbrottet i stormen, vid en trasig grind som slår och slår, en lykta som slänger från en hand, ett djur som kacklar förskräckt i berget. Uppbrott när det mullrar som åskan över fähustaken, brummar i telefontrådarna, visslar gällt i tegelpannorna på nattens tak och trädet hjälplöst kastar sina grenar. Det lösgör sig en ton av säckpipor! En ton av säckpipor som tågar fram, befriande. En procession. En skog på marsch! Det forsar kring en stäv och mörkret rör sig, och land och vatten färdas. Och de döda, som har gått under däck, de är med oss, med oss på väg: en sjöresa, en vandring som inte är ett jagande, men trygghet. 168