EPILOG Och världen river ständigt upp sitt tält på nytt. En sommardag tar vinden fatt i ekens rigg och slungar Jorden framåt. Näckrosen paddlar med sin dolda simfot i tjärnens mörka famn som är på flykt. Ett flyttblock rullar bort i rymdens hallar. I sommarskymningen ses öar lyfta vid horisonten. Gamla byar är på väg, drar in i skogarna allt längre på årstidernas hjul med skatans gnissling. När året sparkar av sig stövlarna, och solen klänger högre lövas träden och fylls av vind och seglar fram i frihet. Vid bergets fot står barrskogsbränningen, men sommarns långa, ljumma dyning kommer, drar genom trädens toppar sakta, vilar ett ögonblick och sjunker åter undan — avlövad kust står kvar. Och slutligen: Guds ande är som Nilen: översvämmar och sjunker i en rytm som har beräknats i texterna från skilda tidevarv. Men Han är också oföränderlig och därför sällan observerad här. Han korsar processionens väg från sidan. Som fartyget passerar genom dimman, utan att dimman märker något. Tystnad. Lanternans svaga ljussken är signalen. 169