SARA LIDMAN LEGENDEN OM SAKRI När Sakri var en tie elva års pojke blev han kallad genom en dröm en morgon. Någon viskade ett ord till honom, rösten var vänlig men angelägen. Glöm det aldrig, det är frågan och svaret och det viktigaste i världen, glöm aldrig det här ordet som jag nu säger. Då ordet var sagt blev allt ljust och ljuvligt och Sakri vaknade leende. Men då han ville upprepa ordet var det borta, han hade inte mer kvar än minnet av den angelägna rösten, glöm aldrig det här ordet, det är det viktigaste i världen, det är frågan och svaret. Men det skulle väl komma under dagen, tröstade han sig, den ljusa stämningen som följt med ordgåvan rådde ännu över honom. Men dagen gick och han kunde inte minnas, han låg vaken och grät om kvällen. Glöm aldrig det här ordet, det är frågan och svaret och det viktigaste i världen. Så kom det sig att Sakri som varit ett livligt barn, plötsligt blev en ensling. Han kunde sitta tyst i timmar utan att se eller höra vad som hände omkring honom men med ansiktet spänt av lyssnande. Han hade inte uppgett viljan att komma ihåg. Åter och åter gick han genom drömmen, hörde han den angelägna rösten viska: glöm aldrig det här ordet, det är frågan och svaret och det viktigaste i världen. Stundom blev han otålig, han måste fara runt och leta. Det var som i leken söka nyckel medan någon spelade. Då och då tyckte han sig så nära att en pianosträng skulle ha slagits av och ändå fann han inte. Då grät han länge och de vuxna ringde läkare och uttryckte farhågor. Men hans jagande förmådde snart igen, han måste finna sitt viktiga ord. Ibland trodde han att det började på M, han tyckte om den bokstaven, man kunde nynna så bra på den. Stundom var han frestad gå till någon vuxen. Men han hejdades av en tudelad skamsel. Han skämdes för att han kunnat glömma något så oerhört viktigt, och drömrösten hade låtit förstå att ordet var hemligt. Dessutom — med vilka andra ord skulle han kunna beskriva ordet, det var oöversättligt som en ton eller en doft. Andra stunder tänkte han att om än han haft rätt och möjlighet att beskriva sitt tomrum skulle ändå ingen i hans omgivning kunna fylla det. Han måste vara en utvald, de andra kunde orimligen ha drabbats av något liknande, så vanliga som de for fram. Måste han söka ensam. När han inte orkade den verkliga drömmen, gjorde han vaken en ny. Han hade ordet. Det var ett nystan. Det gav honom sin yttre ända och rullade genom luften. Han följde tråden i en lång hissnande färd och när äntligen nystanet och färden var slut så fick han en blågrön lysande sten, så skiftande, att man aldrig kunde tröttna på den. Ibland ledde färden till ett slott med tusen rum, andra gånger till himlen — det var inte så noga, det viktiga för Sakri var trådändan i hans hand och vetskapen att därefter så tryggt. När han vilat sig så ett tag i söta lögnen måste hans sanna undran fäkta igen, hur lät ordet, som var frågan och svaret, började det på M? Det var ljust till färgen. Glöm det aldrig. En sommardag som han gick ute på fridsamma lantstället, trist av sin ensamma väntan — då kom det. Stilla som ett nynnande M 170