LEGENDEN OM SAKRI for det in i hans huvud och var ljust som i drömmen och han hade det och visste det. Hans glädje växte, det flimrade vitt för ögonen, hans glädje var för stor, måste han leda från sig en del, måste han säga sitt ord fastän det kanske var förbjudet. Han ropade det ut, och det vita blev hetare, blev en brinnande boll, hela huvudet var fullt av eld. Han rusade runt skrikande av smärta tills han föll. Då han vaknade, inburen av beskärmande, var han genast klar — han hade funnit nyckeln och hållit trådändan och vetat ordet men tappat och snubblat och förrått. — Vad sa jag? Jag skrek nånting innan det började brinna. Hörde ni inte mitt ord! Men de vuxna skakade bekymrade huvuden: vad talar vår gosse om, har han alldeles mist förståndet. Så låg han där pinad med en ny påminnelse om ordets angelägenhet utan att vara ett fjät närmare dess själv. Och vissheten att han gjort sig ovärdig genom sitt rop. Varför hade han icke tigit! Han sörjde så att han ville dö. Han hade varit fången i orddrömmen så länge att han glömt det vanliga livet, det hade ingen lockelse för honom. Han försökte kväva sig i sängkläderna, han låg orörlig i dagar, vägrade äta eller tala, gjorde naturbehoven i sängen. Hans enda tröst, en bitter, blev att se hur handfallna och rädda de stod, en skock anförvanter. Ja det lättade litet att få åsamka plågan: vilja fatta och icke kunna, bruka all sin fantasi till att beveka, och mötas av hårdnackade likgiltigheten. Men Sakri hade en farmor, en gammal hungrig moderhona han inte kunde skrämma. Då han tigit musten ur de övriga, kom hon fram ur undantagsvrån, ögonen pigga av hop-levd list. Hon skötte honom som ett lindebarn, av vilket man ingenting kan begära. — Om gossen inte vill äta, så ska man inte tvinga, bara vänta. Lekamen tar nog sitt, anden må tredskas aldrig så. Är gossen blöt? Väl ingenting att bråka om. Stig åt sidan sonhustru, så jag kommer åt att byta! Ett efter ett besatte hon hans sinnen. Med mjuka stoffer och smekningar, med salvor och talkpuder lärde hon honom huden. När han sov droppade hon parfymer på hans örngott — av hans sinnesstämning vid uppvaknandet slöt hon sig till om doften passat honom eller inte. Hon sydde skärmar i olika färger och bytte på lamporna i hans rum, läste hans miner och bytte skärmar. Hon fann exotiska bilder, byggde en ställning vid sängens fotända och fäste upp dem där. Han låg alltid med huvudet mot väggen när hon satte upp ett nytt blad — genom nyckelhålet såg kvinnan hur barnet såg. Hon for vidare, hon blev en häxa till att finna upp och skaffa fram. Strax hade hon en grammofon, varje dag en timmes tid spelade hon i rummet bredvid. Mjuka melodier. Hans motstånd slaknade, det gick inte så lätt att dö som han hade tänkt och det låg ingen triumf i att avslå farmoderns erbjudanden. Så föll han också för hennes delikatesser och började äta. Till slut dristade hon sig till att bryta tystnaden, de levt i länge, med ett tilltal. — Hur skulle det smaka med att stiga opp e litta stunn i solstrimma? sa hon. Han överläde med sig själv, anade kanske den ödesdigra innebörden i förslaget — hur smaka hotade ordet. Han ville värna om sin sorg, men den hade blivit liten och förströdd. Och långt inne i sig såg han att han var rädd och ville slippa söka fast han ju måste. Det var frestande att skjuta upp det viktigaste och undersöka de vanligas värld en tid. Ett litet tag bara. Så steg han upp och läppjade på livet. Det var ljumt och gott. Han hade blivit operasångare. Det kom sig så att jag var så förtjust i sammet. Men sånt kunde man ju inte få ha till vardags, i skolan ni vet, alldeles för mjäkigt 171