SARA LIDMAN ett material. Därför blev jag ett sjungande underbarn, for omkring och gastade i vällust över en blå sammetskolt som kittlade mig i nacken. Han kunde berätta så för intervjuande och det skrevs om hans självironi såsom möjligen nyckeln till hans charm. Detta så länge man spådde en ny Caruso i honom. Först långt senare, när man måste fastslå att han var en bra sångare som, icke av bristande begåvning men av pur lättja, aldrig skulle bli en första rangens tenor, trodde man på historien om kolten. — Pur lättja. Just det. Större konst att vara verkligt lat än folk tror. Vi har fler utstuderade sångare än förfarna lättingar här i världen, sanna mina ord. Dom senare är mindre skadliga. Och: — Mindre kallt ett pinnhål under stjärnorna. Frisksport har aldrig legat för mig. Luktar äckligt som illa hängt kött. Eller: — Om folk bara kunde lära sig att temperera sina viner och ambitioner skulle tillvaron te sig avgjort behagligare. För dem själva och andra. Så var han till, år efter år, utökande sin samling av dekorativa ting, anekdoter, bekanta, recept på cocktails och rätter. Han var gift också ett par omgångar men fann det snart bekvämare att bara ge sånglektioner. Han var smidig och lät aldrig något särskilt hända sig. Närmare femti kom dock en viss trötthet över honom, äcklet, han alltid ansett som de oskickliga njutarnas kännetecken. Det oroade honom. Var verkligen alla hans sinnens erogena zoner upptäckta och utbrända? Eller vore möjligen gossar något för honom till sist? Då kom Gerda och blev en i elevskaran. Flon hade en stor vacker stämma, Sakri njöt av att arbeta med henne. Men mer ändå av att se på henne. Hon var sagolikt ful. Hon hade stormigt rött hår och apkäke. Munnen var som en på måfå uppristad skåra, blödande röd mot istervita hyn. Näsan var liten och platt och däröver blinkade ljusa rättskaffens ögon, så ivriga att begripa och trösta. Det hände att människor rodnade när de såg henne som för en obscen teckning. Sakri blev alltid på gott humör i hennes närhet. Hon sprudlade av iakttagelser om människor, minsta bussresa var händelserik i Gerdas ögon. Det kom aldrig för henne att hon kunde vara orsak till någon uppståndelse. Så drev han med henne i timmar, utan att hon tycktes fatta hånet eller känna sig kränkt. Bara på en punkt var hon förslagen — hon avvisade prompt hans erotiska närmanden. Hon hade kommit till staden för att lära sig sjunga och därmed jämnt, eller: när man inte ser så bra ut och är från landet måste man hålla på sig! Det gjorde henne ännu pikantare i hans ögon. Han började uppvakta henne i kavaljerstil — och frossade i att se hur hennes pinfula ansikte ytterligare vanställdes av förälskelsens skimmer. De mjälla brösten vällde upproriska som deg mot klänningens trågrand, Sakri hetsade upp sig med tanken hur han skulle sticka hål på dem en dag. Dock hade han väl inte tänkt att driva skämtet så långt som till giftermål, därhän kom det av en slump. Som de gick på en gata en dag passerade de en kvinna, lysande av skönhet och högmod. Hon stirrade på Gerda med vämjelse, på Sakri ursinnigt. Han började skratta så att han måste ta stöd i en lyktstolpe. — Men vad skrattar du åt? — Vill du gifta dig med mig? — Ja men vad är det som är så roligt? — Såg du inte den där nerziga donnan? — Joo men ... — Det var en av mina gamla fruar. —- Å — så du vill gifta dig med mig bara för att det måste förödmjuka en så vacker dam att en som jag blir hennes efterträderska. Denna medvetna replik gjorde henne opassande normal. Sakri stod skamsen och för 172