LEGENDEN OM SAKRI argad. Han hade siktat på ett monstrum och träffat en människa. Han sänkte huvudet, sökte ursäktande ord. Och denna skymt av ånger var nog för Gerda, hennes snälla ögon svämmade över och det nyskurna såret till mun bubblade av förlåtande ljud. Han gav henne en blålila brudklänning med en grön orkidé till. Men han lät bli att pina henne för övrigt enligt vad han tänkt ut. Har det trevligt ändå, sa han sig halvt ursäktande. Ja idyllen gick så långt som till att hon födde. * — Konstigt det här med grabben, sa han och var full i gråt. Gerda stod bredvid, hon hade badat barnet och såg på medan Sakri torkade honom. — Det ska du inte bli så upprörd för. En ny slags sensation för magen din, den där puttande babyfoten. Som en glimt av farmoderlig vantro: mig lurar du inte med sentimentala miner, det handlar om kroppen för dig! Läraktig Gerda, och snäll, att tyda allt till det bekvämaste. — Javisstja, tänkte inte på ovanan. Om ett par år är han ett snorigt busfrö och ingenting märkvärdigt alls. Då säljer vi honom till högstbjudande. — Om du törs för käringen din ja! De log mot varann med skinande ansikten och kanske kan man med någon överdrift säga att de var lyckliga just då. * Vid den tiden hände det sig att staden gästades av en stor dirigent, ett rekviem skulle framföras under hans ledning. Gerda sprakade av glädje — för att hon var med i kören, för att Sakri skulle sjunga tenorens parti och för att Den Store var så stor. Men när Sakri såg honom föll de vadderade skärmarna han haft kringom sig i förti års tid och han stod naken för viskningen som stor made mot honom: Glöm aldrig detta ord som jag nu säger det är jrågan och svaret och det viktigaste i världen! De vuxna årens slipperfnitter åt barnets förtvivlan hjälpte intet, det var det drömda ordet, som skulle ha gett hans liv egentlighet. Han satt hemma darrande efter den första anblicken, satt och tänkte på hur gammal och förgäves han var. Kom hemflåsande Gerda efter körrepete-tionen. — O kan du tänka dig, Han såg på mig, Han fick mig att sjunga som en ängel i himmelen, jag har aldrig någonsin sjungit som i denna dag. Han hörde att det var jag, det såg jag tydligt och sen när Han gick och vi stod där uppsträckta allihop som en allé, då när Han gick förbi mig du — så strök Han mig över kinden så här! Hon sjönk ned på en stol och drog av sig baskern, hennes hår levde som eld. — Strök mig så här. Hon höll kinden i sin hand, hänsvinnande. — Tycker du inte han ser ut som en gud? Som gud måste ha sett ut i sin ungdom. — Vill du tiga med ditt eländiga skitprat! Sakri for in i vardagsrummet och slämtade igen dörren efter sig. Om länge Gerda i en hoppfull springa: — Men det behöver du väl inte bli så arg för. Han menade inte ett dugg med det förstår du väl. Vem som helst kunde ju se det, det fanns inte ett dugg av flört... Minsann stod hon inte och kråmade sig i tron att han var svartsjuk. Hon var just så grotesk som han ville ha henne i vanliga fall, men hans vrede var obeveklig just nu. Han rusade fram och slog henne tills de grät båda. Solisterna repeterade dagen därpå, Sakri sjöng med sitt yppersta. Sjöng med ett grumligt hopp att få en smekning. Vad hjälpte vetskapen att Gerda var kvinna och ung och så skriande ful. Att hans egen utlevade kropp inte hade något ömkansvärt över sig. Ja han visste att han var absurd och ändå väntade han en beröring, vaktade han girigt på de 173