SARA LIDMAN kvinnliga solistkinderna, ville att åtminstone någon av dem så att inte Gerda skulle vara en utvald, fruktade åsynen av en scen där någon finge en ynnest och inte han. Han gick hem och sörjde, det var tungt och ovant, och han försökte skaka sig fri från missräkningen. Tamejfan har jag inte en homofil rand i mig i alla fall! Bara ett tietal år yngre än jag men späd som en yngling. Vilka höfter och sån grace! Om folk visste mer om hud och kön så skulle man slippa så mycket dravel om själ och uppenbarelser. Men ingen fanns som hörde och beundrade hans klarsyn och om han kunnat se sig själv skulle han ha märkt att hans förment cyniska leende var inställsamt och dumt som en tiggares. Premiärkvällen kunde ingen tvekan avleda skräcken för Sakri — dirigenten hade hans ord. Svindlade genom rymden, säker längs målmedvetna tråden. I stånd att leva många åldrar och liv samtidigt var Han ett nyckfullt barn, en mor i ändlöst givande, en skygg flicka, den äldste av starjetser, vetande allting, behärskande alla. Kören och orkestern dånade bakom Sakri. Quantus tremor est futurus Quando judex est venturus — skräck och ångest skall oss döva när som domarn rätt skall öva, alla hjärtans tankar pröva. Sakri fruktade sitt solo. Vad skulle hans strupe förmå, sedd av den allsmäktiges stav. Ja allsmäktig, nu då det var uppenbart att Han hade ordet. Sakri kände sig dömd och föraktad. Han sjöng att Ingemisco tamquam reus, mekaniskt och färglöst, var en liten som önskade ett slut på läxrabblet för att få gråta och gömma huvudet. Det var farmors fel. Hade hon lämnat mig ifred, så hade jag kanske mints till slut. Det var ordet som övergav mig, inte tvärtom. Varför dömer Han mig, jag är oskyldig. Du är ingenting Sakri, en köttkluns och ingenting alls. Se på Honom, så ser en man ut som lever sin mening, där är ordet i människohamn. Den heliges armar lyssnar och ser, väntar och går till anfall. Spända kroppen störtar likt en insekt i drä-pandets orgasm. Vajar ömtålig som en stängel i blåst. Ur varje Hans fiber strålar seende och makt. Sitter Sakri hypnotiserad men olydig, inställd på andra befallningar än musikala. Han rycker till, fattar att han medverkar på konsert, står icke hans andra solo i tur? Han reser sig redo för yttersta blicken från stavspetsens öga, skall sjunga med sin tekniskt fulländade även om något kyliga. Eller skall ordet singlas ned över honom via staven? Han skälver men denna gången, den tredje, skall han bestå. Då en blick från Honom, en jordiskt enkel: sätt dig människa och följ med i texten. Det allra minsta lilla ögn och Sakri fattade att kören inte gjort ifrån sig hälften av Sanc-tus Domine Deus än. Utestängd av de heliga blickarna satt han, en fet man, och skämdes så att kragen ville brista. Den väldiga publiken måste ha fattat hur han stod beredd i otid och saxades ned av den helige. Med en blick som hann förneka hans femtiåra liv fast den bara var bråkdelen av en blick, fast den ägnade så litet åt honom att inte minsta sparv i kören skulle kunnat känna sig bestulen på omsorg. Sådan var Hans makt. Sakri ville hosta. Farmor, varför har du satt på mig den här skjortan? Kragen stryper mig ju! Då ska vi ge gossen en vidare skjorta. Bara inte vredgas gossen min. Han satt med ögonen sänkta, ville vara liten. Denna pinnstols fel också, gjorde honom trindare, en stol av det slaget som inte öppnar sig, som håller folk ifrån sig, dukar upp dem till beskådan och avhåning, det var ju 174