LEGENDEN OM SAKRI så att armarna knappt räckte om magen, än mindre skylde de något. Kom hans tur äntligen. Nu såg Han med bevärdigande fingertoppar, nu drev Han, nu värmde, lockade. Sakri blev till två, han var sångare — bättre nu än tidigare under konserten — och han var elvaåringen som rände ynkande på en sommargård : ordet, ordet mitt. Den gamle var lättad då konserten tog slut, barnet förtvivlade, han hade inte fått sitt sökta. Sedan då applådåskan började gå, lättade hans kvalmiga hjärna lite, och han kallade det förargligt, och litet missöde att han rest sig för tidigt. Han som kunde berömma sig av att aldrig ha förstört en roll. Hemskt förargligt men verkligen ingenting att gräma sig över. Ut och in och handslag och blommor och Hans förskräckande rena ansikte inte ens nu slocknat men redan fjärran och seende nya ting. Miste Sakri åter jämvikten och önskade att Han räknat med honom så pass att en förebråelse kunnat skymtas. Och måste förstå att den som har ordet inte kan fästa sitt minne vid de smås glömska. Gerda pratade som alltid. Hon brydde sig, hon hade suttit på nålar och läst gusomhaver och sa han någe till dig efteråt jaså inte nej han är en sån där verkligt nobel typ hela människan det syns på långt håll alldeles för nobel att skälla och gå an. Sakri föreslog henne inte att också försöka vara lite nobel, han fann en tröst tvärtom i hennes slapper. Vilsamt som farmors bröstkarameller och vägran att se något mystiskt i honom. Han gick uppe hela natten, tittade in till hustrun ibland. Han såg på hennes ansikte med den meningslöst fina hyn. Sökte han ett märke på kinden? Han strök mig över kinden så här. Bara mig. Gick in i barnkammaren och begrundade. Sedan kom han på idén att han borde ge Honom något. Inte för att det var brukligt eller för att de kände varann och allra minst för att på något sätt göra avbön, hände dem inga värre malörer i karriären kunde de anse sig ha tur, såväl sångare som dirigent. Men i alla fall en sak, något riktigt värdefullt. Fann sig så en syssla för natten. Tavlor mattor porslin antikviteter och viner — han nagelfor varenda sak, gick igenom dess historia, pläderade för dess märklighet, tänkte hur han gav åt Honom med några utsökta tackord — och tinget multnade i hans hand då Han såg på det. Sakri begrep men ville inte godta att ingen gåva vore fin nog åt den som hade det viktigaste i världen. Han letade allt sjukare, morgonen drog in och han stod tomhänt. Sakri kom in i sängkammaren i frack och stärkta kragen, den räckte bättre nu i gryningen, och frågade Gerda: — Hördudu kan du tala om för mig om det finns nån sak i det här huset som jag verkligen älskar, jag menar gillar så där att jag aldrig skulle kunna tänka på att ge bort den. — Jodå. Sonen din, sa Gerda och var morgonpigg. — Måste du jämt vara rolig. Jag menar allvar. — Jag med. Gå och duscha. Kan åtminstone gå till tåget, varför skulle inte en av solisterna kunna komma till tåget och säga adjö. Vanlig enkel hövlighet. — Ska du ut? plumsade Gerdabarmen. Då kan du väl ta Peter med så slipper jag gå. Blir så trött på barnpromenaderna vareviga dag. Han gick med en barnvagn genom gatorna, gick och sprang och visste stundom inte vart han var på väg. Ju närmare han kom centralen, desto overkligare blev allt omkring honom, han klarade bara det nödvändiga: ta upp barnet ur vagnen, skaffa perrongbiljett, hitta tåget. Han rusade längs vagnarna, stirrade in i 175