SARA LIDMAN kupé efter kupé. Fann Honom. Sakri bara stod och hade för lite luft, för lite luft. Han satt med slutna ögon, men till och med så var det för Sakri som om Han blickade — och dömde. Här sitter den som orkar det vita jublet, som aldrig glömt det anförtrodda ordet. Om Han sade mig det nu så skulle också jag förmå, vore det än brinnande vitt. Tåget satte sig igång, Sakri gick bredvid. Då såg Han upp och var närvarande utan att ge upp sitt fjärran. — Oh, very nice of you to come and see me off, sa Han, Han hade kommit till fönstret och dragit ned rutan. Sakri gick bredvid med tiggande ögon och ingen luft. Sträckte fram barnet. — Your baby? Grand. Tåget ökade farten, mannen gick bredvid. — Take him please!! skrek han. Det var tydligt att Han visste Sakri, kanske hade Han till och med levt honom i något av sina tusentals liv. Men Han såg på honom igen med gårdagens förintande jordiska ögn: du behövs inte. Och Sakri for bakåt nu som då. Bara någon minut stod han hejdad av befallningen, så blev han utom sig igen, den ende ende som ägde hans ord och ännu så nära, måste finna igen, tvinga till sig Han släppte sitt försmådda offer i armarna på en gammal kvinna och började springa efter tåget. 176