FARS NYA Och uppbådet av ro kring de unga trädens hj ärtrörelser. De blev planterade den månad mamma mia dog. Jag ser henne i glansen på familj estenen, hennes besegrade ansikte överårigt sedan bara sekunder. Och hon är ”kastad loss i anden” som hon sa, ut i det viljelösa. Hennes huvud med bara tyngden av det röda håret med gråa stänk (att hon fick gråa hår så tidigt). Och ådrorna i ögonen som dov musik. Och leendet varligt slutet kring en ensam tanke. Och röken från hennes platta cigarrett stryker blå smekningar längs bomullsärmen och hennes son är så smal i den svarta kostymen och har så magra händer. Men han förnöjer henne och är längtan med toner kring sig som eld i kläderna, längtan i halsens hukning där han står. Han är hennes trötta lycka hennes senfödda lycka hennes rynkiga döda lycka. O du min föderska i godan mull, här blir du nock allena för nu har far en ny. Och familjesten köpte han bara i första upphetsningen. Besvärlig nöt att knäcka minsann, nu sen han knopat hop det brustna hymens band. En plats blir över hos den enda överlevande på kyrkogårn. Där glöder hemliga hår i lugna trianglar på hennes kropp, vilan i hennes höfter, drycken ur hennes mogna hud, hennes munvärme och knottriga bröst. Och efter dessa besök: ljuden av mina steg mellan de tomma husen. Och det blir vintern och vid glada julen samlas vi till högtid. Vi är tre kring bordet: far, fars nya och jag. Jag har blivit vatten-kammad i håret och ljusen glimmar för den höga gästen som lovar frid. Och fars nya läser högt: ”... fikonträd har man huggit ned, men cederträd skola vi sätta i deras ställe.” Och änglarna kommer flygande och när de ser vår glädje gömmer de sig i våra ögon. Jag har barnets ljusa blick minsann och är vattenkammad i håret och de nya byxorna skaver i sömmarna. Så är den glada julen. Utanför fönstret glänser träden med silver-rävskepar. Och julgåvorna. Far talar förvrängt bakom skråpukansiktet som inte kan blinka och fars vanliga öron sticker fram bakom pappmasken. Hans röda runda händer med den skinande ringen på tumlar med paketen. Fars nya har armen som en torr gren på min axel. Hon frågar om tomten kommer långtifrån om han har rest långt med sin släde så här mitt i snön och besvärligt förståss och hon ger mig sne-blickar när hon säger så. Jag är så pass gammal att det bara är mjuka paket utom ett pennskrin och på ett paket står god jul önskar mamma. Senare får jag veta det: du ska kalla henne mamma. Därefter sjunger vi julsång trestäm-migt och det barn som sjunger ljusast är lyckligaste barnet. Men högt oppe i mitt huvud sitter något och pladdrar obegripliga ord: du ska kalla henne mamma. Sen har vi alla nötterna knäppta och vi har ätit fikon och så överraskade vi varit av gåvorna fast vi känt igen det mesta från affärn, sockorna jag fick, skärpet med renar på och de svårsålda blå vantarna som låg i en låda sen förra vintern liksom den storstilade kaffeservisen far gav sin nya. Och far lägger sig på soffan och är så känd med sin nya att han kan rapa högt. När vi gjort allt detta går jag ut och sätter mig under farstubron. Jag sitter där vattenkammad och mitt hjärta boxar mig med sina feta babyhänder. Det är kallt och fars nya kommer ut och ropar mitt namn. Smeksamt, det är jul och paket har jag fått god jul önskar mamma. Jag sitter under farstubron och genom ett kvisthål ser jag hennes hand på brostolpen och hennes andedräkt pustar ut när hon ropar mitt namn men jag sitter tyst hela tiden. När hon äntligt går kryper jag fram, borstar av snön och går in och varken far eller fars nya frågar om något eller ger mig bannor. 183