RUNE OXELQVIST HEMKOMST Det är en mycket liten stad belägen vid en stor sjö. Reser man med tåg längs stranden lyser ett band av lyktor mot en, bandet markerar strandlinjens mjuka bugning en kilometer eller så, innerst i bukten ligger staden, sköljes ständigt av vatten. Men även uppe i bergen som sluter sig kring sjön och staden blinkar lyktor. Högt är de belägna, ty bergen är allestädes mäktiga och härskande här. När höjderna som begåvats med starka, doftande axlar betraktar tåget och bilarna och mänskorna som befolkar vägarna är allt leksaker för dem. Leksakslok och leksaksbil. Leksaksparaply och leksakssko. Och de blommor som nu om våren hänger omkring träden och det tunna regn som stundom faller är likaledes leksaksting som bergen sänder och därpå ler åt. Jag måste öppna tågfönstret i korridoren, då slår det mot mig en egendomlig doft av bölja, fukt och träd. Jag hänger på fönstret och andas djupa tag. Naturligtvis är natten mörk och vattnet något ljusare, men våren är alltid ljusbrun eller violett i sin färgton om kvällen och natten. Det drar friskt och håret och pannan är snart iskalla. Cigarrettglöden delas upp och far i små gnistor utanför fönstret och på kavajen. Det rasslar i järnvägsspåren, tåget kränger hit och dit. Vi reser genom en tunnel av natt och vår och bredvid en djupare tunnel. Hemfärd bröder! En pinande sådan, ty kinderna är bleka och kroppen genomsvett. Och det brusar av trötthet i lemmarna. Och tankarna präglas av kaos. Stundom är de alldeles lugna, som nu vid betraktan av vatten. Men stundom oroliga och strövande vitt utan sammanhang, och orolig är jag därigenom. Jag hade tänkt mig en hemfärd liknande slutet på en Odyssé. Då hjälten uppnår Itaka och där finner vila i en gudomlig stund. En glädjerik fest och en dödande stöt mot hypo-kondern i mig. Är man länge i världen och ständigt plågas av dess ondska, måste man någon gång återvända hem. Jag inbillade mig att allt plötsligt skulle bli lättare att bära. För hur är det med en dylik ung präst? Inte kan han för alltid vandra omkring i vimlet och ständigt bära och påtvingas bära det som är andras och ibland (förlåt min tanke) också borde vara andras: skuld, lidande, ruin? Hur är det möjligt att han skulle kunna uppbära inte bara sin egen dåliga själ utan också tres, fyras eller trettios eller femtios själar? Åh, jag vet: de är svarta som mörkret. Ingen är förutan brottslig skuld. Den är mestadels så tung att mänskorna ej förmår ha den hos sig. Då kastar de den mot sin broder för att den också måtte bli dennes egendom. På så sätt är vi alla sammanlänkade vid varandra. Men om man anfäktas av oro och tvivel, om sömnlösheten pressar en och kallsvetten och ångesten biter sig fast i en och då man är sjuk måste man inte då hämta ny styrka och inspiration? Måste man inte lämna det man för händer har och brådstörtat fly. Är det fel? Är det fegt? Jag hade föreställt mig att jag skulle finna mer och mer lugn i mig själv ju närmare jag 185