RUNE OXELQVIST kom min hemstad. När j ag slutligen kom fram, inbillade jag mig, skulle jag åter kunna prisa Hans namn av fullt hjärta. Han vars väsen är helande. Men dock inte förmår hela ens sin egen tjänare. För hur är det? Har inte djävulens oro kommit närmare mig under denna resa. Är inte hans ondska tätt intill mig nu och slickar han mig inte i ansiktet med sin heta hundtunga? Tung syn: denna underbara stad, vilken jag i mig själv kallat ”min rot”. Den ort där värmen sammanströmmar och kommer över mig. Dock: plats kan inte komma vårt sinnelag att byta skepnad. Jag medför det tunga. Men det tunga kan inte förverkligas. Nå, även för detta måste jag tacka. För allt måste jag tacka, emedan allt är en gåva av Honom. Tvivelsutan är våren en gåva och stor därtill, lövade stapelplats för sommaren. Ljudande, skrattande vår. Det är löjligt, vi reser längs vårstränder, i vårnatt, javäl, det kommer ändå förfärligen tungt över oss att det bara är natt och inte gryning, då vi återvänder. Och kylig natt, då somliga av Herrens växter fryser. Men dimman tillägges. Den har jag inte kunnat uppfatta först. Ty ljusen från lyktorna är så starka och havet så svartblankt att de genomträngt min syn fullständigt. Dimman tillägges. Den kommer från sjön, som nästan alltid, den tassar i sväven, drar omkring och våldgästar i staden. På taken sitter den och lyfter på hatten och dinglar med benet. Knackar på rutan, finner nog en öppning, då ligger den sedan på symaskinen. Eller på bordduken. Nu kommer dimman också i mig. Då jag andas måste han ideligen krypa ner i mig. Och ligga i bröstet och komma min lunga att frysa. Tomma, skrämmande tomma gator. Där bara mina steg slår. Släckta hus, sovande munnar. Hos er vill jag bliva en gäst och vän. Jag lyssnar till mina steg framför och utanför alla eländigt stängda portar. Jag går, vandrar hem, men går i mig själv. Inom mig klampar klacken. Löjliga tanke. Syster, bror, moder, fader, vänten I? Öppnen I? Vart reste du? lille präst med slokande krage, med små, små ögon. Tillbaka från varthän och hurusom och varifrån! Ner i vattnet igen att du kvävs. Sovande vår, stilla gata som rosamt andas, bliv kropp mot kropp med mig. Fadern och modern sitter i rummet, deras fyra händer ligger på bordet. Min fader är svart och högtidlig och väldig. Min moder tycks alltid ha gråtit och sålunda är hennes ögon rödkantade. Framför deras händer, som förefaller mig onaturligt stora, står en vas, den innesluter den varma pingstliljan. Och eftersom morgonen kommit skickar vår vän solen vita strålar genom fönstret. Vita och så har också rummet denna färg. Alla rummen i mitt hem är synnerligen trånga. Finns det tre eller fyra personer som är tillsammans här sitter de alldeles inpå varann. Och talar nästan på varandras kinder. Och varken benen eller händerna får plats. Då är det ståtligt av min fader att så kunna upprätthålla denna sin imponerande värdighet. Att alltid kunna lotsa samtalet därhän att det blir stelt och opersonligt. Att under ständiga avmätta nickar kunna överräcka kakfat och kaffekopp utan att stöta till någon. Däruti är han en mästare. Morgonrum möblerat med sekretär och lampa, byrå, bord, stolar, virkade duk, porträtt och fyllt av solens klarhet. Ja, nu är det desslikes så att sonen kommit tillbaka. Till deras händer på bordet ansluter jag mina. Lugnare är de än eljest men på ett sätt som antyder att lugnet kan vara en villa. I rummet slår en klocka med silverton i stämman. Ännu har ingen sagt någonting. Äh, herre- 186