HEMKOMST gud, vilket välkomnande, det skulle kunna träda tårar i den unge barnprästens ögon. Vore han inte förfärligt trött och likgiltig skulle det sitta en stor klump i halsen, han skulle gråta som ett barn gör då man berövat det en leksak. Vilken leksak detta är! Han anar allting. Han nickar för sig själv och sa inom sig: ”detta var väntat, se nu, mina spådomar...” Jag stod i farstun och räckte handen mot honom. Han tog den som om gesten ingenting betydde och han därför inte behövde besvära sig med att neka mig den. Hur skulle han kunna förstå någonting? Man sitter intill fönstret, intill väggen. Man rör i kaffekoppen som står på handflatan. Hans handflata är grå liksom hans kinder. Hennes är röd och varm av näsduken som kramats där. Och — hur länge skall hon gråta. Hon har en sorg. Det har vi alla. Vi är delaktiga alla tre av sorgens innehåll. Men vad ger henne rätt att sörja mer än vi och därtill över alla gränser. Hon hade en dotter som dog. Men jag hade en syster som dog. Det är längesedan, men Moderns ögon slutar inte att rinna. Nu är min syster förlängesedan förmultnad och jag svär att ingen kan komma ihåg hennes utseende ens längre. Och så bara nystad kring denna sorg, sprattlande i den som fluga i spindelväv. Tänk att man också på detta sätt kan ge sina livsdagar innebörd. Då härdar jag inte längre ut att se på honom och henne. Han sluten i sin tro med händerna kring en stor svart bibel. Hon sluten i sin med en döds näsduk mellan fingrarna. Om jag ser ut genom fönstret, kan jag fattigt konstatera hur den gråbruna vägen promenerar därute. Men vägen fryser om axlarna, emedan dimman och frosten, trots sol, inte lättat. Nå, han går längs sjön, tar av uppåt höjderna och försvinner i diset mellan träden däruppe. Då natten har vaknat är den liksom dess innevånare: gräs och ros, hare och katt, stum av förtjusning över att kunna sträcka sina lemmar ljumma och mjuka, ty sömnen är stel och kall. Men samtidigt, lätt är det inte att erkänna gryningsljusets skönhet. Det är hårdare och kallare än något annat ljus. Det kommer också ur kyla, dagg och rimfrost. Ser man ut över vattnet skall man finna kobbarna tomma. Och halvön som ligger därute, min lysande Sirmio-ö, rynkar anletsdra-gen. Nog skriker fåglarna, men i tomhet. Strax utanför ligger vår trädgård, full av blomster nu. I sanden kan jag se de fotspår som jag trampade upp i natt. Då säger Fadern: — Varför kom du? Det hade han inte behövt fråga, det vet han. Men värdigheten fordrar att detta retoriska uttalas. Nu har han suttit och tuggat på frågan, liksom på småbröd, och doppat den i kaffet. Nu är den begrundad och betänkt. Nu kan rösten vara absolut lugn och värdig. Precis som på predikstolen, då han uppträder där om söndagen. Och förkunnar sitt okuvliga, nästan grymma evangelium. Vithårig asket med tunna, askgrå kinder och lugna handrörelser, härrörande av kraft inifrån, stundom knytnäve som i trons extas gisslar de syndige. Ständig domare och fördömare, korrekt utan leende, oförvitlig. Oförvitlig. Med denna åtbörd: fingret riktat mot den anklagades bröst. Han säger inte: ”Välkommen hem min son, hur har du haft det i villande världen?” Han säger: — Varför kom du? Han menar: ”Vad gör du här? Är inte din plats någonannanstans?” — Jag är sjuk, säger jag. — Såå, säger han. Och hon, Modern, hon stirrar genom fönstret, rätt i solen som regnar in. Hon hör inte. — Det är bröstet som alltid, säger jag. Och han ser på mig med en blick som vill säga: 187