PETTER BERGMAN ”Att du inte skäms att ljuga så.” Men det är sanning. Och kanske tar jag fel. Han känner ju till min sjukdom, det kanske bara är deltagande som hans ögon uttrycker. Med lugn, förkrossande lugn, säger han: — Såå. Så allvarligt. Då måste du alltså till sjukhus. Jag svarar att det måste jag. Då reser han sig och går fram till mig, som ville han konstatera om det verkligen är sanning. Och jag tycker att hans ögon säger: ”Det är en nåd, min son. Du skall tacka för detta.” Sedan hämtar han sin bibel och lägger den på bordet och hans torra fingrar plockar i bladen, tills han hittar stället för stundens högtidliga betraktelse. Han läser med hög predikoton Jesaja 58. Det passar inte till någonting av detta, varken hemkomst, sjukdom eller sorg. Men i dag är det sabbatsdagen, vi måste alla tre stanna i stillhet inför den. PETTER BERGMAN ELEGI Det är stilla. Vägarna löper i skymningen bort. I träden tystnar fågelsången. Vinterkallt. Här tar jag avsked av dig. Här ger jag dig ifrån mig medan skuggorna tätnar och dagen flyr. Medan frosten river i trädens grenverk. Under nattens frysande moln. Hur ohört världen andas. Hur stilla lyfter sig sång över skogens ruiner blåser den sista fläkten av sommar. Som alltid reser sig lyktor ur djupen och krusas vattnets yta. Barnen har somnat. Utan att höra det vet de att sjöarna fryser. Här tar jag avsked av dig. Här ger jag dig ifrån mig det som var och det som skulle komma. Här stillnar ... Här faller till marken ... Ute är månklart. De silvrade näten vaggar för nattvinden av och an. 188