EIVOR BURBECK TVÅ PROSADIKTER klees öga kommer till de bortglömda tingen himlen har länge gjort sig vacker med nya kläder varje kväll, men ingen lägger märke till det. därför gråter hon droppar i vattentunnan, hasselnöten, mycket blyg, vet inte av sin lilla hårda skönhet. — men idag väntar husen med vakbleka gavlar, staden står i tankfulla rökar och vägarna känner hur ljuset trevar på dem. rosentuppen i klockan nickar trutiga karpen rör ej en fena nu är klees öga här. det växer och växer, det är ingen måtta på dess rundel förvånad som en kanin, himlen svänger sina sköra molnkjolar och sätter en månpärla i mössan, hasselnöten börjar älska och knäpper, men landskapets regissör vädjar om en absolut tystnad, fågel Pep stannar stum på tunna ben och alla förvånar sig över under, över sig själva och himlasnurran, som far över inget golv. näsan bespetsad Mirö, herr Kvadralur, låter sin röda åsna stå på tå (den listiga åsnan Asinante) och fågeln Barbarell betraktar detta med frånvarande förvåning — musik av färg-mätta träkulor och parad av snippiga perplexer med tre hårstrån och korta kjolar. å, himlen exploderar av lycka, kastar sin brinnande hj ärtklump likt en boll till den halsbrytande swingflickan som rodnar, månen, grön och slängig, passerar en fröken som gurglar sitt öga. 189