SVEN FAGERBERG BANDET Som horn skalla nuen ur flydda år Jag skriver om guldet Harry Martinson (En tempoarbetare är på väg från klädskåpet till sin plats vid det löpande bandet. Medan lian går över golvet strömmar en svag och otydlig känsla igenom honom; han vet att han kan sitt jobb, och nu skall han fungera. Det är en morgon i september, och blå luft syns genom fönstren som vetter ut mot sjön. Det är en helt vanlig man, och det ögonblick då vi betraktar honom på hans väg är också helt vanligt. Löpsedlarna är tysta; med stora bokstäver skriver man endast på gravstenar, och vaggvisan för de döda är de gamla kvinnornas sak. Det vanliga ögonblicket har djupare rötter, det suger blod från Hakon Jarl och alla gångna år. Den andre är också kontikiflottens byggare, han som berättade skymningssagor för sin hustru och gav henne en flöjt att blåsa. Det är han som med sina händer har gjort din hjärna; du vet hur den ser ut, en grå klump i glasburken på lärarens bord, eller en klibbig smet på asfalten medan ambulansen sjunger. Men du ska gå närmare, då ser du att din hjärna är ett myller av snedvinkliga små hus, en formlös kåkstad, tillbyggd efter hand under årmiljonernas gång. Det har aldrig funnits någon arkitekt eller någon ritning, bara arbetets ändlösa dagar av experiment, misslyckanden och stegvisa förbättringar. Den andre håller sina händer som ett snålt galler kring de mekanismer som lyckats; han adderar de nya uppfinningarna som påbyggnader till den gamla kärnan, river sällan ner och börjar aldrig om från början. Alla kreatur: sjöstjärnor och hundfiskar, är element i din hjärna, och du själv ska en gång vara del i en större helhet. Ingen är död; Galilei och reptilerna lever kvar hos dig som funktionsprinciper. Du är fogad samman av laboratoriets alla produkter: ringmaskens segment och ganglier, hundens hos dig förkrympta lukthjärna. Från äggets befruktning till födelsen formas du i tur och ordning efter den långa raden av förfäder; du är fisk och amfibie, är dem alla, gömmer dem alla bakom dina hårda huvudben, där du vandrar mot de blå kullarna. Orm och fågel, lille vän; din spegel är sprucken.) 1 Från hållplatsen till fabriken går det två vägar. Jag kommer med min spårvagn tio minuter före sju och viker ensam in på stigen ner mot vattnet. Jag sträcker mig efter ett lysande rönnbär och njuter av den beska smaken. Änderna simmar i ständigt nya mönster, och tärnornas bågar i luften kommer mig att känna smärta. Diset förflyktigas sakta till klarhet, och det snett växande pilträdets grenar stryker vågorna över huvudet; för att önska dem en lång resa. Det kommande samtalar med det döende, och luften doftar svagt av tjära. Det är den lille mannen som härskar. Företaget är skyddslöst mot hans klagomål, som ankommer med posten från Enskede, Rom och 190