BANDET och departementet utsände till samtliga kongressledamöter en rundskrivelse, där det förklarades att någon skrift om grodornas kärleksliv aldrig hade hlivit utgiven. Resultatet blev att antalet beställningar tredubblades. Den icke existerande skriften började diskuteras man och man emellan, och departementet såg sig nödsakat att i pressen publicera en omsorgsfullt formulerad dementi. Nu strömmade rekvisitionerna in i hundratal. I desperation föredrog man nu ärendet för jordbruksministern själv. Fast besluten att göra slut på sådant nonsens använde han några minuter av ett radioföredrag till att klargöra, på det enklaste och tydligaste språk som stod till hans förfogande, att hans departement aldrig hade tryckt någon broschyr om grodornas kärleksliv. Efter radioföredraget skrev mer än tusen personer till departementet och beställde broschyren ”Grodornas kärleksliv”. Någon skrift om grodornas kärleksliv har emellertid icke blivit utgiven av jordbruksdepartementet, och det så tydligt demonstrerade behovet föranledde icke heller någon åtgärd från jordbruksdepartementets sida. 5 Jag sitter vid det löpande bandet med milt schackspel på ett bord till vänster. Pjäserna föreställer ungerska husarer; biskopar, bönder och kungar är klädda i uniform, och drottningens kinder lyser som en röd ballong. Medan händerna utför sina bestämda rörelser vandrar min tanke i problemkonstens gräns -mark, fingrar nyfiket på den mjuka omkretsen: söker ett nytt tema inom ortodoxins regler, eller ett nytt Blåkulla för fantasins häxritt. Jag prövar tusentals konstellationer, jag mediterar månad efter månad, men formens stränghet kväver alla impulser. Då, plötsligt, flyttas pjäserna av sig själva. Svart möter vitt i en icke anad samverkan, huvudspel och varianter länkas ihop till ett smycke av logiska kristaller, utfällda av den envisa viljans köld som isblommor på vinterns ruta. Varför? Den logiska motiveringen är den stav som håller åldringen upprätt ännu några år, men jag är mycket ung och gläds åt mina snidade pjäser. I min barndoms somrar drömde jag om kärleken, gömd för flickornas fnissningar i tysta lövängar. Hungern kom och drev mig fram till köksträdgården; där fann jag kvinnan som en huslig potatis med obetydlig blå blomma. Jag gjorde goda framsteg i det gula köp-manshuset. Kvinnan var en detalj på mitt program, liksom vatten, tvål och handduk. Jag lade märke till likheten mellan tvålen och kvinnan: samma livslängd och samma förnyelseproblem, och jag såg med stigande fasa in i de skymningsgranna väninnornas morgonansikten. Min längtan klarnade till visshet; långt under huden är en lotusblomma gömd. Din värme räcker bara till en enda. Då växer blomman som alla andra blommor och når hennes hud med en svärm av fina trådar. Bladen lyfter sina skivor mot sommaren, de stannar hos alla middagstimmar och låter dig se hur kungsfiskaren bygger sitt bo på vattnet. Med förnekelsen bakom dig kan du njuta sinnenas dans på denna hud som nu är alla kvinnors, Kleopatras, Beatrices och den heliga Birgittas. För första gången ska du göra en resa, därför att ett band av gråa hjärnor format pyramidens trappsteg. Långt under huden är en lotusblomma gömd. En bittersöt krabba, en liten hälsning från kopparåldern, är priset åt den som kan blunda för tiden. Men hur skulle jag kunna veta vad du menar med kärlek eller öde. Se hur Eigil rider med sin döde son framför sig på hästen, medan gråten skakar honom så att tröjan brister. 3 BLM 1953 III 193