RAINER MARIA RILKE ORFEUS EURYDIKE HERMES I svensk tolkning av KERSTI ALFVÉN Detta var själarnas underliga gruva. Som stilla silvermalm gick de i ådror igenom dunklet. Mellan rötter sprang blodet, blod för mänskor fram. Tungt som porfyr låg det i mörkret. Annars var intet rött. Klippor var där och väsenlösa skogar. Broar över tomhet och där den stora gråa blinda insjön, ruvande över sin fjärran bottens djup som regnmoln över töcknigt landskap. Och mellan ängar, mjuk av tålamod, låg enda vägens bleka strimma som väv till blekning lagd. Det var på denna väg de kom. Främst gick den smärte mannen i den blåa manteln som tyst och oavlåtligt såg framåt. Utan att tugga åt hans fötter vägen i stora bett. Hans händer hängde tunga och slutna ut ur mantelns veck och visste knappast om den lätta lyran som växte ur hans vänstra hand som klängrosrankor ur olivens gren. Hans sinnen voro liksom kluvna: medan blicken sprang i förväg som en hund som vände tillbaka och strax åter stod och väntade vid nästa vägkrök — hans hörsel dröjde kvar liksom en lukt. 194