ORFEUS EURYDIKE HERMES Han tyckte ibland den nådde de båda andras gång som skulle följa honom i hans klättring. Men oftast var det bara efterklangen av egna steg och mantelns vind han hörde. Han sade sig: de kommer ändå. Han sade det högt och hörde ekot dö. De kommer nog, men det är två som går förfärligt tyst. Finge han vända sig en enda gång skulle han kunna se dem, de båda tysta, som tigande följde i hans spår: Budskapets och den långa vägens gud med resehuvan över sina ögon och med den lätta vandringsstaven framsträckt och vingars fladdrande kring sina anklar. Och given åt hans vänstra hand var hon. Denna så älskade att ur en lyra mer klagan kom än någonsin från gråterskor; så att en värld av klagan blev, där allt fanns till på nytt: skog dal och väg och stad och by, fält flod och alla djur; och så att omkring denna klagovärld liksom omkring den andra världen solen och st järnstrött nattlig himmel välver sig så här en klagohimmel med förstämda stjärnor — denna så älskade. Men hon gick stilla fram vid gudens hand med stegen hämmade av svepningsband, osäker, blid och utan undran. Hon var sluten inom sig själv liksom en kvinna i hög förväntan och tänkte ej på mannen som gick före och ej på vägen som steg upp mot livet. Hon var sluten inom sig själv, fylld av sin död som av fullkomning. Liksom en frukt av sötma och av dunkel, så var hon fylld utav sin djupa död som var så ny att hon ej alls förstod den. 195