RAINER MARIA RILKE Hon var jungfrulig åter och oberörbar och hennes sköte slutet liksom en blomma när kvällen kommer, och hennes händer hade så helt glömt bort förmälningens gemenskap att redan gudens oändligt lätta beröring kränkte henne som alltför stor förtrolighet. Hon var ej längre denna blonda kvinna som hon av sångaren besjungen var, ej mer den breda bäddens doft och tillflykt, hon var sin makes egendom ej mer. Nu var hon upplöst som sitt långa hår, uppsugen som ett regn som redan fallit, utdelad som hundrafaldig rikedom. Nu var hon rotfäst. Och när plötsligt guden höll henne inne med ett smärtsamt utrop och sade orden: Han har vänt sig om — förstod hon ej och sade sakta: vem Långt borta, mörk i portens klara ljus stod någon, men hans ansikte var svårt att se och ej igenkännbart. Han stod och såg hur på en strimma ängsväg budskapets lätte gud med sorgsen blick vände sig långsamt för att följa henne som redan gick tillbaka denna väg med stegen hämmade av svepningsband, osäker, blid och utan undran. 196