ÅKE RUNNQUIST DEBUTER I SKYMUNDAN Jan Fridegård och Moa Martinson I Om man letar efter tidiga alster av moderna svenska författare är Brand en av de bästa fyndgruvorna. Ända sedan sin start 1898 förstod den lilla veckotidningen (som ännu utkommer, fast med långa mellanrum) att knyta till sig yngre skribenter ur arbetarklassen. Den betalade aldrig några honorar, men bjöd i gengäld ett tämligen fritt spelrum för känslor och meningar. Brands politiska färg har sällan varit särdeles preciserad, den var först ”ungsocialistisk”, senare anarkistisk och några dogmatiska krav tycks man inte ha ställt på de litterära bidragen. Brand blev därför en tillflyktsort, inte minst för författare som lämnat kommunismen. Men även många andra har medarbetat där; den ena generationen efter den andra av svenska arbetarförfattare kan man hitta representerad med dikter, noveller, inlägg och artiklar mellan revolutionsuppro-pen och preventivmedelsannonserna på dess gulnade sidor. En litterär högkonjunktur upplevde Brand under de första åren på tjugotalet, då Eyvind Johnson, Hedenvind-Eriksson och Värnlund var flitiga medarbetare. En ny kom åren kring 1930 med de 5 unga, Carl-Emil Englund (som torde ha varit tidningens kontaktman till de nya författarna) och många andra. Brand har inte bara innehållit kortare bidrag, där finns också hela romaner instoppade. Av följetongerna från de sista decennierna är det emellertid bara en som röjer större konstnärlig försigkommenhet och mognad: Eyvind Johnsons ”1917”, som publicera des 1930—31; denna norrlandsskildring från ett kris- och gulaschår skulle nog ha varit värd en utgivning, även om den inte hör till författarens bästa böcker. Men Brand hade också andra följetongister, mindre avancerade, men intressanta som förelöpare till de färdiga författare som några år senare skulle föra samma pennor. Josef Kjell-gren publicerade t. ex. 1933 en kort roman vid namn ”Strejk”. Den är inte särskilt betydande, tämligen påverkad av Värnlund, men kan möjligen intressera genom vissa anknytningar till ”Människor kring en bro”. Kraftigare tag finner man emellertid i ett par andra följetongs-debuter, som ägt rum några år tidigare: Fride Johannessons ”En bonddrängs väg till Långholmen” och signaturen Helgas ”Pigmamma”. Inte heller dessa berättelser är annat än tidiga, omogna försök, men de har mycket att berätta om sina författare, vilka under kommande decennier skulle spela stor roll i svensk litteratur som Jan Fridegård och Moa Martinson. II Ingendera var obekant för Brands läsare. Fride Johannesson stod ett par år under ganska många satiriska eller lyriska dikter som publicerades där. Fridegård berör inte sitt med-arbetarskap i ”Här är min hand” (vilken ju lika litet som Lars Hård-serien i övrigt är någon ren självbiografi). Han har någon gång i en artikel snuddat vid sin kontakt med den anarkistiska tidningen, men om sin tidiga roman har han såvitt jag kunnat se aldrig berättat något. 197