ÅKE RUNNQUIST ”En bonddrängs väg till Långholmen” började i Brands första nummer 1927 och löpte till nr 34, som är daterat den 20 augusti. Huvudpersonen heter Johan August Nilsson och upplever i sammandrag de öden som en del av Fridegårds senare hjältar får vara med om. Berättelsen börjar med att han tar värvning och skildrar vad som händer honom på det fina kavalleriregementet i Stockholm. Mot slutet av sin tid som stamanställd låter han lura sig att vara med och stjäla olja från ett förråd. Han lämnar tjänsten, men när han en kort tid haft civil anställning, först på ett lager, sedan som spårvagnskonduktör, blir han anhållen. Krigsrätten ger honom ett strängt straff och han hamnar på Långholmen. Till slut blir han fri och återvänder till sitt föräldrahem på landet, där han, ensam ute i skogen, blir delaktig av en stor, mystisk upplevelse. Den ger honom en fastare tro på en ny tid, när människorna i bättre samklang med naturen skall leva ett lyckligare liv. Varje Fridegård-läsare känner väl igen dessa yttre konturer. Johan Augusts tid vid regementet motsvaras av dragonen Stolts öden i ”Äran och hjältarna” och hans fängelsevistelse har sin motsvarighet i ”Tack för himlastegen”, andra delen av romanen om Lars Hård. Det finns emellertid gott om yttre och framför allt inre olikheter mellan det tidiga utkastet och de senare, mogna verken och det kan ha sitt intresse att se hur motiven och stilen i det tidiga försöket varierats och fördjupats i de senare verken. Till en början är, som redan nämnts, följetongen osäkert hopkommen. Skildringen av yttre ting och händelser kan ibland ha en viss åskådlighet, men man anar endast sällan den senare Fridegård, mästaren i uttrycksfull knapphet. Språket är långt banalare och torftigare och vittnar om att åren fram till ”En natt i juli” 1933 måste ha varit fyllda av hårt arbete med stilen. Bäst ser man detta om man jämför några partier, där ungefär samma saker behandlas. Så här låter en episod ur följe tongen där huvudpersonen kommer till kasernen för att låta värva sig: Obeslutsam stod Johan August mitt på vägen då tvenne militärer i linnekläder och träskor kommo ut ur kasernen. De stannade och betraktade Johan August med intresse och den ena sade till den andra: — En bonddräng. Kom så motar vi iväg honom, han tänker nog ta värvning. De kommo ut genom grinden och fram till Johan August och den ena av dem frågade: Tänker du ta värvning du? Men Johan August hade hört vad de sade till varandra och hunnit tänka sig för. Nej, jag skulle bara hälsa på en grabb hemifrån, svarade han därför. Jaså på det viset, ja vi ville bara varna dig till din egen lycka. Gå in i vakten där då, så får du passer-sedel, sen kan du gå vart du vill inom området. Detta är inte illa berättat, men nästan samma händelse har i ”Äran och hjältarna” från 1938 fått långt skarpare konturer: Ett par konstiga figurer i linnekläder och träskor kom traskande ut genom grinden. De stannade ett par tre steg från honom, tittade och viskade med varandra. Så frågade den ena medan han knep ihop ögonen som en vänlig katt: Hör du, tänker du ta värvning, du? Neej, svarade vallaren, feg inför den frågandes tonfall. Ja, vi ville bara varna dig till din egen lycka. Det är rena helvetet det här. Du kanske har en cigarrett? Nej, jag röker inte. Då kanske du kan ge oss femti öre till lite kaffe däroppe på markis? Vallaren gav dem femtio öre varefter de traskade tillbaka in genom grinden och skrattade. I den senare versionen blir kontrasten än mer olycksbådande mellan de sjaskiga, lismande grötrocksoldaterna och pojkens dröm om de lysande hjältarna i ljusblått och silver. Någon avsidesreplik mellan de två knektarna behövs heller inte; deras mening om drängen blir ändå fullt klar genom dialogen. Ännu tydligare exempel finns på hur långt Fridegård kommit i den svåra konsten att kort och exakt skildra en viss yttre företeelse. Det heter i ”En bonddrängs väg”: 198