Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEBUTER I SKYMUNDAN
En halvtimme varje dag fick han gå gårdgång.
Det var en liten gård, ungefär tio steg lång, med
höga murar och kilformig. En hel ring sådana
bildade en stjärna, i vars centrum en revolverbeväpnad
konstapel satt i ett torn av glas för att kunna se alla
fångarna.
Och hör Lars Hård i ”Tack för
himlaste-gen” (1936):
Utanför gallret vandrade Guds klara höstdagar
förbi, den ena efter den andra. En halvtimmes
gårdgång varje dag avbröt den grå oändligheten i cellen.
Gårdarna var trekantiga och bildade en stjärna
med uddarna inåt. I centrum var ett torn av glas och
i det en fångvaktare med revolver. Han vände
huvudet runt runt som en uggla och stirrade
misstänksamt på fångarna.
Andra skillnader kommer fram i berättelsen
om pastorns besök under första tiden i
fängelset. Så här heter det i Brand:
En nyckel sattes i låset och dörren öppnades. En
civilklädd man steg in.
Jag är pastorn, sade han och räckte fram en varm,
fuktig hand. Johan August tog den under tystnad.
Pastorn bad honom berätta varför han blivit
ådömd straffet, vilket Johan August gjorde med så få
ord som möjligt.
Hur kunde ni gå och bära på något dylikt så länge,
utropade pastorn förfärad.
Bära på vad?
På synden — brottet. Att inte ert samvete drev
er att erkänna synden och ödmjukt taga emot
straffet av Gud och människor.
Jag har inte skadat någon människa för det jag
norpade några liter olja. Ingen annan behövde lida
av det. Vad har Gud med det att göra? Var det
kanske hans olja? Det är alldeles meningslöst att
prata om religion och korsfästning, obefläckad avelse
och sådant där med mig. Om någon vill mig väl må
han lämna mig i fred.
Besöket hos Lars Hård skildras så här i
”Tack för himlastegen”:
En nyckel stacks i låset på ett försynt, trevande
sätt, alldeles olikt det häftiga slamret när
fångvaktarna öppnade celldörren. En medelålders civilklädd
man med ett stort, fridslätt ansikte kom in och
stängde dörren. Han såg på mig med väl inövad
vänlighet och räckte fram en mjuk hand.
Godag, jag är pastorn, sade han.
Jaha, svarade jag och tänkte att det skall väl
finnas en präst i ett fängelse.
Jag har läst protokollet över ert brott, sade pastorn
och lät vänligheten förflyktiga. Det var hemska saker,
min vän. Jag har faktiskt inte kunnat låta bli att
tänka på det.
Ja, men när man själv får välja sin lektyr, så är
det väl inte lönt att klaga på innehållet, svarade jag
och tänkte: där fick du allt.
Hm, svarade pastorn och började gå fram och
tillbaka de två steg utrymmet tillät, hm, men även
här, i suckarnas hus bor en nådig gud. På
förhållandet till honom beror allt och inte på om man bor
i ett slott eller i en koja.
Jag begrep att det var skol- och kyrkguden han
talade om och till honom ville jag inte stå i något
förhållande alls. Så bov jag var, så visste jag att det
någonstädes fanns en glad och god gud men han är
bortom allt suckande och mässande. Han hjälper
ingen, men den som kan ta sig fram till honom är
välkommen. Men inte kunde jag tala om honom med
en präst som var anställd hos den gamla hårda
husbonden.
Anslaget till episoden är ju bra i sin
lako-nism även i följetongen, men sedan glider
språket ibland in i platt normalprosa:
”utropade pastorn förfärad”. Den tunga, dova
sarkasmen i Johan Augusts replik om Gud
motsvaras i Lars Hårds tankar av en ironi
som är lättare och smidigare, men skär vida
djupare. Visserligen är hans brott ett annat
och svårare än Johan Augusts stöld, men deras
trotsiga inställning är ändå egentligen en och
densamma.
Fortsättningen utvecklar sig också olika i
de båda berättelserna. Johan August ger sig
in i en lång diskussion med pastorn, där han
framgångsrikt förfäktar tesen att de yttre
förutsättningarna spelar stor roll för brottets
uppkomst. Lars Hård växlar däremot några torra
repliker med själasörjaren, med en lägligt
uppdykande vägglus som utgångspunkt. Det
väsentliga i scenen, prästens oförstående inför
internens verkliga bekymmer, oförmågan att
ens lösa upp den minsta av knutarna i hans
inre, kommer fram långt starkare i den senare
texten. Där har också fångens självironi
kommit till som ett nytt element — Lars Hård,
som berättar i första person, tar hela tiden
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Nov 21 20:19:50 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1953/0207.html