- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XXII. 1953 /
199

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEBUTER I SKYMUNDAN En halvtimme varje dag fick han gå gårdgång. Det var en liten gård, ungefär tio steg lång, med höga murar och kilformig. En hel ring sådana bildade en stjärna, i vars centrum en revolverbeväpnad konstapel satt i ett torn av glas för att kunna se alla fångarna. Och hör Lars Hård i ”Tack för himlaste-gen” (1936): Utanför gallret vandrade Guds klara höstdagar förbi, den ena efter den andra. En halvtimmes gårdgång varje dag avbröt den grå oändligheten i cellen. Gårdarna var trekantiga och bildade en stjärna med uddarna inåt. I centrum var ett torn av glas och i det en fångvaktare med revolver. Han vände huvudet runt runt som en uggla och stirrade misstänksamt på fångarna. Andra skillnader kommer fram i berättelsen om pastorns besök under första tiden i fängelset. Så här heter det i Brand: En nyckel sattes i låset och dörren öppnades. En civilklädd man steg in. Jag är pastorn, sade han och räckte fram en varm, fuktig hand. Johan August tog den under tystnad. Pastorn bad honom berätta varför han blivit ådömd straffet, vilket Johan August gjorde med så få ord som möjligt. Hur kunde ni gå och bära på något dylikt så länge, utropade pastorn förfärad. Bära på vad? På synden — brottet. Att inte ert samvete drev er att erkänna synden och ödmjukt taga emot straffet av Gud och människor. Jag har inte skadat någon människa för det jag norpade några liter olja. Ingen annan behövde lida av det. Vad har Gud med det att göra? Var det kanske hans olja? Det är alldeles meningslöst att prata om religion och korsfästning, obefläckad avelse och sådant där med mig. Om någon vill mig väl må han lämna mig i fred. Besöket hos Lars Hård skildras så här i ”Tack för himlastegen”: En nyckel stacks i låset på ett försynt, trevande sätt, alldeles olikt det häftiga slamret när fångvaktarna öppnade celldörren. En medelålders civilklädd man med ett stort, fridslätt ansikte kom in och stängde dörren. Han såg på mig med väl inövad vänlighet och räckte fram en mjuk hand. Godag, jag är pastorn, sade han. Jaha, svarade jag och tänkte att det skall väl finnas en präst i ett fängelse. Jag har läst protokollet över ert brott, sade pastorn och lät vänligheten förflyktiga. Det var hemska saker, min vän. Jag har faktiskt inte kunnat låta bli att tänka på det. Ja, men när man själv får välja sin lektyr, så är det väl inte lönt att klaga på innehållet, svarade jag och tänkte: där fick du allt. Hm, svarade pastorn och började gå fram och tillbaka de två steg utrymmet tillät, hm, men även här, i suckarnas hus bor en nådig gud. På förhållandet till honom beror allt och inte på om man bor i ett slott eller i en koja. Jag begrep att det var skol- och kyrkguden han talade om och till honom ville jag inte stå i något förhållande alls. Så bov jag var, så visste jag att det någonstädes fanns en glad och god gud men han är bortom allt suckande och mässande. Han hjälper ingen, men den som kan ta sig fram till honom är välkommen. Men inte kunde jag tala om honom med en präst som var anställd hos den gamla hårda husbonden. Anslaget till episoden är ju bra i sin lako-nism även i följetongen, men sedan glider språket ibland in i platt normalprosa: ”utropade pastorn förfärad”. Den tunga, dova sarkasmen i Johan Augusts replik om Gud motsvaras i Lars Hårds tankar av en ironi som är lättare och smidigare, men skär vida djupare. Visserligen är hans brott ett annat och svårare än Johan Augusts stöld, men deras trotsiga inställning är ändå egentligen en och densamma. Fortsättningen utvecklar sig också olika i de båda berättelserna. Johan August ger sig in i en lång diskussion med pastorn, där han framgångsrikt förfäktar tesen att de yttre förutsättningarna spelar stor roll för brottets uppkomst. Lars Hård växlar däremot några torra repliker med själasörjaren, med en lägligt uppdykande vägglus som utgångspunkt. Det väsentliga i scenen, prästens oförstående inför internens verkliga bekymmer, oförmågan att ens lösa upp den minsta av knutarna i hans inre, kommer fram långt starkare i den senare texten. Där har också fångens självironi kommit till som ett nytt element — Lars Hård, som berättar i första person, tar hela tiden 199

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 21 20:19:50 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1953/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free