ÅKE RUNNQUIST halvt sarkastiskt på sina egna upplevelser. Historien om Johan August är hållen i tredje person och han betraktas av författaren med ett långt mindre mått av galghumor. Johan August är en olycksfågel också han, men har en benägenhet att säga dräpande sanningsord till överhetspersoner, vilka lämnas mållösa och tillplattade. Hur välgörande är inte i den färdiga boken glimtar som Lars Hårds halvt självbelåtna ”där fick du allt”. Många andra episoder och detaljer från ”En bonddrängs väg till Långholmen” går sedan igen i ”Tack för himlastegen” och ”Äran och hjältarna” fast de i Fridegårds mogna böcker fått över sig ett annat ljus; skillnaden erinrar om de exempel på bilder, tagna med fel och rätt filter, som man kan se i fototidskrifter. Ibland skiljer sig emellertid händelseföljderna, framför allt när det gäller militärtiden. Att den slutar annorlunda i den tidiga boken är redan antytt: Johan August åker in för stöld, medan Stolt i det ofta kritiserade slutet på ”Äran och hjältarna” dör efter att ha gått ut i finska kriget 1918. Johan August utvecklas som korpral till en stor sadist mot nykomna kamrater — därför att han säger sig vara arg över att de begått samma dumhet som han själv och gett sig in i ”mör-darfacket”. Om Stolts utveckling på den punkten får vi inte veta mycket, eftersom den senare romanen glider lätt över hans befälstid. De väsentliga likheterna mellan Fride Johannessons följetong och Jan Fridegårds romaner finns emellertid inte bara i den yttre handlingen. Johan August erfar någon gång i sin truliga grovhet förnimmelser om en högre makt som ganska mycket liknar dem Lars Hård senare får i några av sina svartaste stunder. Det goda och sköna, det outsägliga, det blott anade var icke för Johan August Nilsson. Mörker och oro var hans lott. En nit hade han dragit i det stora lotteriet. Längtat hade han gjort så länge han kunde minnas — längtat efter något som ej fanns namn för men som stod vid hans läger när han somnade och när han vaknade och alltid följde honom. Även här i det kolsvarta mörkret stod det och viskade med försvinnande svag röst om ett ljus som skulle tändas längre fram på vägen. Denna tro på att en högre makt finns och att den kan ha någon särskild mening med honom delar ju Johan August med andra av Fridegårds huvudpersoner och i följetongen liksom i böckerna är hans föreställning om allmakten knuten vid naturen. Senare hälften av berättelsen i Brand innehåller åtskilliga spekulationer över människans och Johan Augusts lott, som stilistiskt är långt underlägsna de rent berättande partierna, men vars ton av brännande oro ändå gör intryck. Inte minst gäller detta berättelsens slut, där Johan, likt Lars Hård vid flera tillfällen, gått ut i skogen i djupaste förtvivlan, men i ett slags mystiskt samband med naturen kommer till ro och finner en ny förtröstan. Han tycker sig höra en röst: Barn, tiden ligger i födslovånda. Snart skall en ny tid se dagen, men den skall tagas ifrån modern och fostras av de ädla, broderliga strömmar som draga fram över världen. De hemska historier dess moder upplevat skola aldrig berättas det. Aldrig skall dess öron pinas av kanondunder och de sönderslitnas dödsskrik. ----— Detta, mitt barn, skall dö med den gamla tiden. Alla usla, mänskliga varelser som vilja bevara detta av egoistiska skäl, skola försvinna, jorden skall sluka dem och de skola evigt glömmas av Gud och människor. Deras ord och läror skall icke överleva dem, utan glömmas även de, i det de icke längre slå mot levande varelsers trumhinnor. Tystna skall olycksprofeternas mörka mummel: hoppfullt skall vinden sjunga och skogen susa, hoppfulla skola människornas sinnen bliva.------- Och Johan August svarar: Aldrig förr har solskenet synts mig så härligt där det silar ner mellan granarnas grenar, aldrig förr har jag hört vinden viska så melodiskt eller känt den smeka min hand så milt. Aldrig förr har jag förstått allt livs enhet. Nu vet jag vad den jäktade nutidsmänniskan behöver. Måtte allmakten giva mig kraft att hjälpa jorden, träden, blommorna och stenarna att framföra detta härliga budskap till människorna. Fridegård har med åren blivit än mer skeptisk. Lars Hård avstår tio år senare från alla 200