DEBUTER I SKYMUNDAN politiska och pacifistiska utopier, han känner närheten av ett högre väsen, som hänger nära samman med naturen och med honom själv när han ger sig hän där, men mer än till en försiktigt frammumlad förmodan vågar han inte sträcka sig. Den entusiasm vari ”En bonddrängs väg till Långholmen” trots allt mynnar ut, den finns inte i de mogna romanerna. Men den framtidstro och den tro på allmakten i naturen som kommer fram i det osäkra tidiga försöket, hör ändå till det som följt författaren genom åren. Han har varierat temat i en dikt som publicerades kort efter följetongen, där det heter: Rätt är vår gud — naturen vår kyrka, kärlek och längtan mot ljus är vår styrka. Handlaget blev ett helt annat och synen på livet blev rikare och mera sammansatt, men i kärnan av deras förkunnelse ser man ändå släktskapen mellan Jan Fridegård och Fride Johannesson. III Moa Martinsons främsta verk, romansviten om Mia Stenman, inleds med följande ord (i ”Mor gifter sig”, 1936): Jag minns så väl dagen mor gifte sig. Vi bodde båda hos en syster till henne i Norrköping. Det var en fredag. Mor hade ledigt från fabriken. Hon hade på sig en svart klänning som hon lånat av en kamrat, ty mors ekonomi hade aldrig riktigt repat sig efter en dyrbar kur hon måste kosta på mig för ”engelska sjukan”. De pengar mor fått ”ett för allt” av min riktiga far, som var alldeles för fin för att gifta sig med mor, ty det lär vara stor skillnad på att gifta sig och på att bli far, de pengarna hade mor givit min morfar för att jag skulle få stanna där för alltid. Min morfar fick lunginflammation samma år och dog. Min mormor kunde ha mig bara ett år, sen måste hon in i fattigstugan, ty hon blev blind. Så fick min mor släpa mig med på sina tjänarinneplatser så gott hon kunde, ända tills hon fick arbete på Brücks fabriker i Norrköping. Om allt detta, som förutsätts ha hänt när ”Mor gifter sig” börjar, handlar romanen ”Pigmamma”, som gick som följetong i Brand året efter ”En bonddrängs väg”, från nr 3 1928 till nr 3 (19.1.) 1929. Signaturen Helga, som bars av grundläggarhustrun Helga Johansson, f. Swartz, hörde vid denna tid till de oftast synliga medarbetarna i Brand. Hennes rivande inlägg i allsköns politiska och kulturella frågor återfanns i vart och vartannat nummer och vållade ofta långa polemiker med andra anarkister, som inte kunde följa Helgas yra framfart i svängarna. Hon var ovanligt litet dogmatisk, även för att vara i Brand, och förde alltid kvinnornas och de enkla, mänskliga värdenas talan. Att hon var uppskattad fick man ett påtagligt bevis på medan följetongen löpte. En artikel i Brand meddelade att Helgas man plötsligt avlidit och lämnat henne ensam med fem små barn. Tidningen ordnade en insamling och dess fattiga läsekrets skramlade samman den dåförtiden väldiga summan av över tre tusen kronor åt familjen. ”Pigmamma” bär undertiteln ”Roman ur arbetarkvinnornas värld” och har följande introduktion : Till läsaren! Min skildring är ej skriven för att briljera med lärdom och bokvett. Min skildring är gjord på ett ofullkomligt och kanske ensidigt språk, men den är ej heller ämnad till akademiskt grammatikaliskt exempel i någon skola. Blir kritiken över mitt förstlingsverk på det litterära området enhälligt hård, böjer jag mig ödmjukt för omdömet. Ty jag har ej författat min bok ”Pigmamma” för att få glänsande beröm. Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval leva sitt liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade. ”Pigmamma” är stilistiskt sett ett ännu ojämnare verk än ”En bonddrängs väg till Långholmen”. Där författaren till den senare strävar åt ett visst håll, åt lakonismen, men rätt ofta misslyckas och blir alldaglig, där rutschar Helga glatt ner i den ena kolorerade schablonen efter den andra, men man behöver inte vara alltför efterklok för att i hennes verk 201