ÅKE RUNNQUIST liksom i Fride Johannessons märka vilja och möjligheter bakom bristerna. Tag t.ex. början på ”Pigmamma”. Var mening läst för sig stämmer med den gamla följetongsschablonens uttryckssätt (som väl nu bara lever kvar i polisens efterlysningar). Men helheten har ändå en viss frankhet, äppelkinder ovan stilens billiga stärksaker: En kulen oktoberdag 1890 vandrade en ung kvinna långsamt fram på vägen som sträcker sig genom norra Östergötlands skogsbygder. Hon var högväxt och hade ett friskt och vinnande utseende. Figuren visade en långt framskriden grossess. På avstånd vid skogsbrynet syntes ett av de i den lands-delen ofta förekommande soldattorpen. Den unga kvinnan är soldatdottern Klara, som väntar ett barn med sin friherrlige arbetsgivare och därför körts i väg. Barnet föds, det blir en flicka som heter Eva och de två upplever de händelser som citatet i början av avdelningen berättar om. Klara tar diverse platser på bondgårdarna, först med flickan kvar hos morföräldrarna, sedan med henne i följe — pigmamma blir till slut Evas smeknamn på sin mor. De möter många vedervärdigheter på vägen, snåla, liderliga och elaka människor, men Klaras förstånd och personliga integritet håller henne och barnet utanför. Det enda som verkar direkt följetongsmässigt i gängse mening är ett svärmeri mellan Klara och Mikael Ranke, ”världsflackare, gudsför-nekare och kvinnohatare”, men hans bleka gottköpsperson försvinner snart igen efter ett romantiskt självmord i Köpenhamn. Annars är det en stark, enkel och hemsk historia som berättas i ”Pigmamma” och när man hunnit glömma bort det mer ofullkomliga sätt varpå den berättas, ställer den sig i minnet osökt i rad med de senare stora romanerna. Läs t.ex. avsnittet om drängpojken hos den snåle Stenstabonden. Den starkt upplevda verkligheten och den lågande medkänslan har ännu inte hunnit skaffa sig några säkrare uttryck, men den lilla skissen har ändå sin profil: Drängen kom in. Han var sexton år och liten till växten. Han är den nionde bland tolv syskon på ett soldattorp. Han kände väl till armod och umbäranden, visste besked om lidanden utan namn, om svälten i alla dess former. Ja, han hade redan vid sex års ålder gått tiggargäng med den äldsta systern runt socknen för att få något till julhelgen. Far söp ju upp allting, och det hade i alla fall ej räckt varken hit eller dit, som mor brukade säga. Glädjen återigen, ja, den var som något mystiskt, något som stod i samband med himlen, när man var död en gång, fast den gången när han fick sin första femkrona i rena pengar av husbonden och en ost undan-smusslad av matmor och han satte av i höga språng den milslånga vägen hem till mor efter slutat dagsverke, ja, då tyckte han, att inget kunde gå upp emot hans lycka. Han var avmätt och lugn som en gammal man när han räckte fram pengarna, fast hjärtat slog vilt av fröjd. Han ville försöka se ut, som det var den alldagligaste sak i världen att komma hem till mor med femkronesedlar. Här ska nog bli fler, menade han. Nu är det ingen nöd, sedan jag blivit stor.--------- Far var död och mors fattighjälp, tja — femton kronor i månaden åt fem stycken. Äldsta systern var idiot och satt i ett hörn och vaggade med huvudet. Men magen på henne var det inget fel med. Hon åt lika mycket som de andra tillsammans. Men glädjen hade äntligen nått gossen. Givandets och offrandets glädje, som fattigt folk är ensamt om, ty de rika har inget att offra. Vad offrar den, som ger av sitt överflöd? För dessa fem kronor och en tarvlig kost hade gossen slitit långt över förmåga med sin klenväxta, missbrukade kropp. I tre månader hade han stigit upp klockan fyra på morgonen och lagt sig nio på kvällen och för detta fick han fem kronor och en undansnillad ost... Och de fem kronorna gåvo anledning till hans hittills högsta glädje, den att få ge åt en älskad mor, en mor, grå, mager, kutryggig, men i gossens ögon den bästa på jorden. Tänk ni präster och höga överhet, så råa och förvillade fattigt folk är. Predika för all del. Predika om godhet och ödmjukhet, ni usla parasiter, som ej ha en aning om vad godhet och ödmjukhet är. Och tänk såna frossare fattigt folk är se’n. Så’n här god ost ha ni aldrig ätit, sade den nyvordne familjeförsörjaren. Och ivrig och övermodig av sin inre lyckoförnimmelse skar han hela osten i fem lika delar. Men när ni nu händelsevis får det, så skall ni göra det ordentligt, så ni vet att ni ätit sötmjölksost. Och därmed gav han dem var sin bit. Och de mumsade allesammans med tystnad och andakt på de gula ostbitarna. Detta stycke kan erinra både om ett agita-tionstal och om de sedelärande historier som 202