BOKRECENSIONER Man kan naturligtvis tänka sig en annan form av rimlexikon än detta och dess föregångare, ett lexikon inte över alla tänkbara rimord utan över de rim som verkligen har använts av skalder som varit kvalificerade rimmare. En sådan ”rimkonkordans” skulle onekligen ha större intresse — kanske inte för linguisterna men för litteraterna... Och hur mycket sovrande arbete skulle inte då vi arma grötrimmare ha till skänks! (Inte för att det skulle hjälpa oss mycket till sist — ty som Verlaine så riktigt kväder: Oh! qui dira les torts de la rime!). Åke Janzon POESI PÅ STARTLINJEN Lars Bäckström: Sammanfattning. Lilla lyrikserien. Bonniers 1952. 2:75. Per Westermark: Att en dag... Lilla lyrikserien. Bonniers 1952. 2:75. Anna Rydstedt: Bannlyst prästinna. Lilla lyrikserien. Bonniers 1953. 2: 75. Beppe Wolgers: Jag sjunger i skon. Lilla lyrikserien. Bonniers 1953. 2: 75. Redan i 40-tal förekom dikter av Lars Bäckström och kanske har han publicerat sig ännu tidigare. I sin debutbok ”Sammanfattning” har han nu arrangerat en sorts retrospektiv utställning av en tioårig poetisk verksamhet. Uttrycket ”sammanfattning” är inte avsett att tas i betydelsen ”slutresultat” utan snarare i betydelsen ”sammanhang”. Själva sammanhanget har skjutits i förgrunden medan det direkta estetiska resultatet har försetts med ett historiskt förtecken. Det komplicerade sammanhanget i denna en ung mans biografiska och estetiska utvecklingshistoria har fått ett tekniskt uttryck bl.a. i en del typografiska besynnerligheter med olika stilsorter, preciserande numreringssystem och tidsangivelser. Och på ett djupare plan demonstreras sammanhanget med tillhjälp av interna allusioner, varianter och återtagningar. Men allt som allt tjänar inte detta något objektivt estetiskt motivsyfte utan ett biografiskt, historiskt avståndstagande syfte. Men om man som läsare slår sönder denna avvärjande och lite rationaliserat blyga konstruktion finner man åtskilligt av en inte stark men ganska subtil intellektualitet som ibland får en lite torrt resonerande konkre tion och som ibland kontrasteras i en nerdäm-pat slängig jargong. Det är svårt att efter bara denna bok veta hur pass stark viljan till objektiv gestaltning är hos Lars Bäckström. I värsta fall är denna bok bara en kombination av ett mera tillfälligt privat uttrycksbehov och en begåvad litteraturkännares normala uttrycksförmåga. I bästa fall kan den vittna om genuin begåvning och vilja till poesi. Den tolkningen ligger tyvärr inte så nära till hands för Per Westermarks del, i varje fall inte om man ska döma efter nuvarande status. Han besitter väl en viss verbal rörlighet av det överspänt romantiska slaget men han saknar än så länge vilja eller förmåga till precision. De försök h°n gör i den vägen tycks vara en missuppfattad form av Ekelunds och Björlings stammande precision, som av Westermark tillämpas utan förståelse för förhållandet mellan det utsagda och det outsagda. Konkretion och språklig askes torde bli nödvändiga upplevelser för Westermark. Även det vaga har sin stränghet. I dikten ”Naken” i Anna Rydstedts debutsamling frågar poeten ”Varför skäms ni för / att jag gråter så naket / offentligt? / Någon måste ju gråta.” Och i en strof i samma dikt heter det: ”Jag, / tvingad att naken / gå genom världen / för ärlighets skull.” Visst måste någon gråta. Men att spela ut det naket känslomässiga, vädjande utropet mot den estetiska, objektiverande gestaltningen av denna känsla och hävda att man gör detta ”för ärlighets skull” trodde man var en definitivt föråldrad och genomskådad expressionistisk myt. Dessvärre kan den ju också användas som en rationalisering av en bristande gestaltningsvilj a och denna möjlighet har satt ödesdigra spår i ”Bannlyst prästinna”. Som helhet lider boken av en sorts apokalyptisk överdimensionering, en monumental men inte monumentaliserad subjektivitet av den whit-manska eller södergranska arten men utan deras strävan efter objektiva korrelat för det våldsamt subjektiva känsloutspelet. För att ge uttryck och estetisk trovärdighet åt denna kreverande känslovärld skärrar poeten upp intensiteten — och det är en ganska ytlig innebörd i denna intensitet — genom att projicera ut känslorna i roller som representerar känslorna i deras högsta dignitet, som begrepp. Där finns alltså en hel mytologi av gråterskor, prästinnor, danserskor, skökor, gudar, gudinnor etc., som alla presenterar sig med denna formel: ”jag är gudinnan, som”. 215