BOKRECENSIONER Detta sätt att illudera intensitet genom att ge egenskaper eller föremål egen röst utövas mekaniskt och föga övertygande. Alla de apo-kalyptiska och extatiska roller poeten identifierar sig med, blir alltför likgiltiga, de får inte stå för sig själva utan kramas ur på sitt intensitetsvärde som bara rent kvantitativt förstorar upp dikt-jaget till representativitet. Denna uttrycksmetod har i stort sett tagit kraften från de andra verkningsmedlen, men när man i några mindre dikter får avlägsna sig litet från vattenfallets dån kan man urskilja några mer välbyggda och uttrycksfulla klanger och i den lilla naturdikten ”Vårdagjämning” gör lugnet, tystnaden, enkelheten och en viss precision st "rre intryck än hela den övriga diktsamlingens intensitet. I Beppe Wolgers ”Jag sjunger i skon” är bokstäverna avsevärt mindre och tankstrecken pekar ut mot en rikare tystnad. Poetens värld är en värld i skymning och svalka, en hemlighetsfull drömvärld där besynnerligheterna ändå inte är besynnerliga bara på det lustigt meningslösa sättet. Ibland kommer väl de oväntade infallen lite för tätt, dikten faller sönder i rader och den suggererade tystnaden pressas alltför hårt på sin innebörd. Stundom kan det hända att subtiliteten erövras på precisionens bekostnad och himlen bleknar ane-miskt utan att vi anar något djup i den, men oftast har dikterna den drömmandes lugna och jämna andhämtning. ”Jag sjunger i skon” har både naivistiska och surrealistiska drag och något påminner den väl om Setterlinds senare, religiöst stämda, minst koketta lyrik. Kanske är naivismerna inte mer än anslag, kanske är tankstrecken alltför tidigt insatta, men som anslag är dessa dikter, i synnerhet kärleksdikterna, besynnerligt exakta. Stor lyrik är det på inget sätt och kanske ska man inte överskatta det löftesrika i en så vacker blekhet men i varje fall som resultat är det värt intresse — och värt citat, elegiskt välljudande även när det lösrycks från sitt innehållsliga sammanhang: Fanns det vid horisonterna några som aldrig varit här djur som långsamt tänkte vandra vidare, som tanklöst kom bort i skogarna och förvånade vaknade i en plötslig höst? De smög i drömmar från grotta till grotta de lämnade några hår i en dunge, en fjäder på en gren, litet blod på en sten hur kunde de annars leva? Under vingarna och mellan klorna, mellan pälsens fina hår andas deras liv och död, deras hem och flyttningar och deras skugga som bor överallt där de bor. När skall skuggorna förenas med det levande när skall de två smälta samman till ett? Det beror på dig som jag har sökt så länge och så långt bort. Sover du? Ser du mig? Sven Lindner DAGBOK FRÅN ETT STICKSPÅR BERNT ERIKSON: harens vägar äro icke herrens vägar, eget förlag 1953. 12: —. Det första — och dessvärre också det sista — som man måste konstatera inför bernt erik-sons nya bok med opustal IX och under-rubricerad som medvetandets sekundära resa III, är dess karaktär av mellanbok, av ojämn och delvis ganska matt representativitet. Svagheter och risker som förut legat latenta hos författaren har här delvis manifesterats på ett mera störande sätt utan att man fördenskull vågar fastslå att det är fråga om en slutgiltig utvecklingslinje. En mera avgjort ställningstagande analys och värdering bör väl därför anstå tills författaren i sin kommande produktion bekräftat eller upphävt de tendenser som i denna bok utgör ett hot mot hans styrka. Inte minst i de 700 aforismer som upptar inemot hälften av ”harens vägar äro icke herrens vägar” satsar bernt erikson så pass starkt på språkets påståendefunktion och värderande funktion i förhållande till dess poetiska funktion att läsaren tvingas att svara med upplevelser på samma plan, på ett ideologiskt, intellektuellt plan. Engagemanget och tilltalet är så nakna och närgångna att läsaren inte tillåts någon ”suspension of disbelief”, utan hans primära reaktion måste bli att antingen tycka eller inte tycka som författaren. Och om man inte ”tycker som författaren” så får man i bernt eriksons fall alltför små möjligheter att läsa honom med någon behållning överhuvudtaget eftersom den objektiverande gestaltningen är eftersatt till förmån för det hemliga samförståndet eller det öppna och häftiga vädjandet. Och ”disbelief” känner nog i varje fall jag inför ett stort antal av bokens ”påståenden”, inte minst i aforismavdelningen. Den rebelliska attityden har stelnat till någonting som stundom liknar kverulans, det ”uni- 216